ÅRETS NÖRDERI 2012: Bengtssons Lista

NOTY 2012 TBDet här är mina tv-favoriter från 2012. OBS! Innehåller mycket brittiskt.

Downton Abbey 3

  • Downton Abbey säsong 3

“Herrskap och tjänstefolk”-scenariet är alltid lockande. Men jag har aldrig sett konceptet gestaltat så här varmt, gemytligt och fängslande. Downton Abbey är egentligen en brittisk överklassåpa, men serien är så välskriven och skådespelarna så suveräna att jag glömmer bort det. Särskilt vasst blir det i Dame Maggie Smiths scener. Hon spelar den mycket syrliga och träffsäkra äldre grevinnan Grantham, mor till den nuvarande Lord Grantham. Det är kring hans familj och deras tjänstefolk på godset Downton Abbey som serien utspelar sig. Första säsongen utspelade sig 1912, när Titanic sjönk, och nu har tiden passerat in på 20-talet. Godsets överlevnad står på spel och frågan är om kusin Matthew Crawley någonsin ska kunna lyckas övertyga Lord Grantham om att modernisera driften av det. Minst lika intressant är tjänstefolkets liv och leverne, och ett antal nya intriger blossar upp när nya betjänter anställs.
Är man anglofil som jag (då har man förmodligen i och för sig redan sett Downton Abbey), gottar man ned sig extra mycket i detaljerna som formar detta sena sekelskiftesliv – hur personer agerar eller vilka normer som styrde. Har man inte koll på vad som ansågs passande då är det bara att följa butlern Carsons mycket indignerade min när reglerna bryts, eller gud förbjude – något så modernt som telefonen pluggas in!
Extra rolig trivia är att nästan allt filmas on location på Highclere Castle, som Downton-godset heter egentligen. Det kostar så mycket pengar att driva Highclere att paret som äger det inte hade kunnat bo kvar om Downton Abbey filmats någon annanstans (ytterligare en kul sak är att både Hugh Bonneville och Penelope Wilton också har dykt upp i Doctor Who).
Hur som helst, tredje säsongen bjuder på fler hjärtskärande intriger än tidigare med nya och gamla karaktärer. Det är fenomenalt bra och jättebrittiskt.

Sherlock 2 Specials

  • Sherlock säsong 2

Benedict Cumberbatch och Martin Freeman fortsätter att briljera som nutidens Sherlock Holmes och John Watson. Säsong två höjde spänningsnivån genom att föra John och Sherlock närmare varandra och samtidigt utmana deras vänskap med en dominatrix och en psykopat. Tv blir sällan såhär bra eller såhär smart. Mycket är det tack vare det intelligenta manuset. För att inte tala om den rysligt stämningsfulla musiken eller den eleganta grafiska inramningen. Jag kan inte ge Sherlock tillräckligt många superlativ.
Utan att avslöja något gav slutet av “The Reichenback Fall” 2012 års största huvudbry. Och svaret på frågan vi alla ställde oss kommer inte på ett bra tag – om vi har tur, tidigast i början på 2014.
Jag förstår varför detta fandom innehåller så knäppa fans (no offense, jag är en Cumberbitch). Under den plågsamma väntan (även mellan säsong ett och två) har internet exploderat med roliga/skumma/galna memes kring John och Sherlock, eller Johnlock som det oftast skrivs ihop. De vanliga är förstås queera läsningar av deras förhållande, liksom John som en igelkott och Sherlock som en utter (ja, sök snabbt på tumblr så märker ni). Det kommer ni som är sherlocked också syssla med när väntan på säsong 3 blir för plågsam. Jag lovar.

tyrion-lannister-1024

  • Game of Thrones säsong 2

Vad gör man för att fantasy ska tas på allvar? Man smutsar ned klyschorna och låter alla prata brittisk engelska. Det är förstås inte hela historien bakom tv-seriens succé. Men bokserien A Song of Ice and Fire, som Game of Thrones bygger på, vände upp och ned på fantasygenrens konventioner, och presenterade mer realistiska förutsättningar. Riddare i glimrande rustningar är lika godhjärtade som svinstiorna i Westeros är rena. Och råkar man ha (för ovanlighetens skull) goda intentioner (Eddard Stark, jag tittar på dig) kommer det förmodligen att gå åt pipsvängen. Begreppet “god” är nämligen oftast synonymt med “korkad” i Game of Thrones (återigen, Eddard, jag tittar på dig).
Säsong två då. Jag som slukade dessa böcker och minns dem nästan kusligt väl, har mina klara reservationer. Medan säsong ett höll sig förhållandevis nära boken har mycket ändrats i säsong två. Ur adaptionssynpunkt kan jag förstå det mesta. Vissa var riktigt coola ändringar och enbart till det bättre. Givetvis tänker jag på Tywin och Aryas många scener. De var välspelade och innehöll så mycket nerv att jag fick gåshud varenda gång de samtalade. Mycket, mycket bra.
Men vad jag verkligen inte gillade var hur lite Daenerys fick vara med och hur platt Jon Snows storyline blev. De blev bortskuffade och istället fick Robb Stark (eh, största puckot efter sin pappa?) plus tjej en massa bildtid. Tröttsamt! Nästan lika trist var allt omotiverat sex och nakna tjejer. Nog för att böckerna är till brädden fulla med krystade sexscener, det var ändå fler och värre i tv-serien. Jag tröstar mig med att Jon Snow och Daenerys får bli bad ass i säsong tre. Det går inte att undvika.
Nu klagar jag kanske en del i onödan. Ärligt talat är serien väldigt välspelad (Peter Dinklages Tyrion är ett exempel av många). Trots att jag inte tycker intrigen blev riktigt lika vass som i första säsongen är det fortfarande bra och spännande. “Blackwater Bay”, jag säger bara det.

true_blood_season_5_poster_contest_by_lyukp3-d4vjgox

  • True Blood säsong 5

Trots att True Blood lyckats spåra ur mer än lovligt mycket sedan seriens början 2008, är den i mitt tycke fortfarande väldigt underhållande. Efter fem års dedikerat tittande, har jag också fäst mig mycket vid seriens karaktärer. Det händer oproportionerligt mycket saker under kort tid i True Blood, en inre logik man måste acceptera för att kunna bli underhållen. Det är mycket blod, men framförallt mycket sex. Till skillnad från Game of Thrones används sex och naket mycket mer jämställt i True Blood. Men från att ha varit rent tantsnusk har sexet fått lämna plats för allt mer komplicerade intriger, fler karaktärer och mer övernaturligheter. Snart finns det ingen kvar som inte har åtminstone någon magisk förmåga/kan förvandla sig till djur/är vampyr/[insert annan övernaturlig kraft]. Fjärde säsongen var värst hittills på den fronten. Den femte säsongen lyckades göra serien något mer jordnära (no pun intended) igen, och det var mycket tack vare The Vampire Authority: den hemliga vampyrregeringen. Vampyrerna är trots allt det mest fängslande med serien. Både Eric och Bill har utvecklats parallellt, åt olika intressanta håll. Pam fortsätter att vara seriens coolaste och mest bamfiga karaktär. Och liksom Game of Thrones finns tillräckligt många karaktärer för att alla ska kunna ha någon att se upp till/identifiera sig med/vilja cosplaya som. Dessutom är Anna Paquin (Rogue i X-men-filmerna) med. Bara en sådan sak. Har ni inte sett True Blood, gör det. Den är rakt igenom läcker.

Doctor Who - Series 7

  • Doctor Who säsong 7

Självklart finns Doctor Who med bland mina tv-favoriter under 2012. Det är som en familjemedlem. Jag älskar serien i ur och skur, men jag förbehåller mig rätten att kritisera just för att jag bryr mig.
Sjunde säsongen av DW är för det första inte avslutad. Halva säsongen är kvar (och sänds nu i vår). Men jag gillar inte vart den är på väg. Jag är inte vidare nöjd med hur Steven Moffat skrivit DW sedan han tog över efter Russel T. Davies 2010 (han gör däremot ett jättebra jobb med Sherlock). Jag tycker att han tenderar att skriva sexistiskt. Han skriver kvinnor i typiska hora-madonna-roller, låter dem inte prata med varandra utan att prata om Doktorn (eller andra män), eller gör dem till modeller (varför gjorde han så mot Amy i säsong sex?). Därtill pågår ett konstant retconnande av vad som är vedertagna fakta i Who-universumet, liksom minimal kontinuitet med den gamla serien. Moffat har fortsatt på samma sätt i säsong sju, och hittills har det varit mycket effekter, oneliners och  ingen riktigt svärta. Jag känner inte heller att sjunde säsongen har någon storyarc, något som ändå brukar bli tydligt efter fem-sex avsnitt in i säsongen. Amy och Rorys final var förvisso rörande. Men jag blev desto mer tårögd av en youtube-video som visade en storyboard-scen som aldrig filmades (megaspoiler). Jag tycker att det säger en del. Moffat skjuter högt och missar ofta målet.
Jag är med andra ord inte glad på Doctor Who just nu, och saknar David Tennants tionde Doktor liksom Russel T. Davies extra mycket. Men jag älskar den här serien i alla fall. Och om Captain Jack kommer tillbaka till 50-årsjubliéet är allt förlåtet.

netflix

  • Netflix

Att lagligt se på film och tv-serier blev 2012:s stora nättrend, i form av streamingtjänster. Bäst hittills är Netflix.
Jag var inte något fan när den lanserades i oktober. Filmutbudet var undermåligt och innehöll mestadels mediokra 90-talsrullar med antingen Steven Seagal eller Jean-Claude Van Damme. Det var enbart seriekatalogen som visade upp någon som helst potential – det fanns åtminstone Doctor Who, Sherlock och några till intressanta brittiska serier.
Men jag har fortsatt använda tjänsten och utbudet har blivit bättre, i synnerhet har fler tv-serier lagts till. Nu sitter jag och nyfiket bläddrar igenom serier jag har hört mycket bra om men aldrig haft chansen att se. Framförallt creddiga och/eller välgjorda nördserier. De är kanske inte lika aktuella som mina ovanstående serietips, men jag rekommenderar verkligen att se exempelvis Misfits, Torchwood, Firefly och Buffy the Vampire Slayer om man missat dem. Riktigt färska serier kan man dock inte se via Netflix, och de lagliga alternativen för det är tyvärr fortfarande få. Men man kan se Doctor Who från Eccleston till Smith, och det är guld värt.

4 thoughts on “ÅRETS NÖRDERI 2012: Bengtssons Lista”

  1. Var senaste säsongerna av GoT och Sherlock under 2012? Jag hade för mig att båda varit borta i ett år.

    Jag har också lite svårt för Moffats runda som Doctor Who-boss. Han tenderar att vara lite för kär i ritkigt komplicerade intriger. Ibland fungerar det briljant, som i Blink, men i vissa fall har jag knappt fattat ett avsnitt förrän jag sett om det en extra gång. Det är inte helt okej.

    Jag är lite kluven till Netflix. Tjänsten fungerar ju utmärkt, men den har verkligen ingen av de serier som jag normalt följer. Jag sökte på runt tio stycken och hittade två av dem, tror jag; och då bara ett par säsonger gamla avsnitt. Om de var bättre på den fronten skulle jag inte tveka en sekund. I nuläget har jag en liten skara gamla serien som jag missat och som jag kan se, men jag hoppas verkligen att de utvecklar tjänsten framöver.

    • Ja, säsong tre av Game of Thrones börjar sändas sista mars i USA. Sherlock sändes i Sverige i februari 2012, men den visades i Storbritannien i december 2011. Eftersom jag själv blev Sherlockian på riktigt efter den sändes i Sverige så tycker jag att det gills.

      Håller med om Moffat. Han är väldigt bra på enstaka avsnitt, men mycket sämre på att skriva storyarcs. Han slår hela tiden på stora trumman och krånglar till det alldeles för mycket.

      Du har absolut en poäng om Netflix, en som jag också ville lyfta fram. Det är inget alternativ till illegal nedladdning av nya serier, men för att se gamla är det suveränt.

Leave a Comment