Filmtips-Fredag!

ftfVarje fredag kl. 13:37 kommer Niklas Berglöf in till Peter Kjellin på Bandit Rock med filmtips (ibland TV) till helgen! Du kan lyssna direkt via I Like Radio.

Numera finns FilmtipsFredag även på [NÖRD:IGT]s YouTube-kanal. Där hittar du de första avsnitten som kommit sedan i somras. Du hittar dessa även längre ner i detta blogginlägg.

Varje fredag framöver får du sedan ett nytt filmtips inför helgen, på vad du kan kolla in i biomörkret eller hemma i vardagsrumssoffan, så lyssna på Bandit Rock och håll utkik på YouTube för fler episoder!

Tack & förlåt. Puss hej!



NOTY 2013: Kjellins favoriter från året som gick

NOTY KjellinGott Nytt År nördar! Välkomna till mitt blogginlägg om de saker inom comics, film, TV, spel och annat som jag har nördat ner mig i under det gångna året, helt utan kategori och inbördes ordning, håll till godo!

Photo 2013-11-24 22 09 39Innan vi sätter igång måste jag bara ta upp det allra största och nördigaste jag gjort under året som gick – och det är förlovningen med min underbara fästmö Vanne Dupo, som endast kommer kunna överglänsas av ett riktigt nördigt bröllop till våren 2014! Det är det största och mest passionerade som hänt i mitt liv så här långt och därmed ju det nördigaste av allt i förlängningen. Hon är min Mary Jane, min Princess Leia, min Co-Op Partner 4 Life! Achievement Unlocked!

Så, då fortsätter vi!


– THE PRIVATE EYE –
the_private_eyeTänk att en uteslutande digital serie skulle vara en av de bästa storys som jag läst i år? En så uttalad analog-konservatist som jag trots allt är! Men så är det ju ett verk av den ofelbare Brian K Vaughan (Saga, Y: The Last Man, Pride of Baghdad mm). Detta helt oberoende och självpublicerade senaste verk skapat tillsammans med tecknaren Marcos Martin och färgläggaren Muntsa Vicente ligger helt rätt i tiden med sitt fokus när FRA-lagar och Wikileaks är heta ämnen i vår samtid. En spännande titt på en framtid där “The Cloud” har brustit och alla hemligheter har läckt ut, Internet är ett minne blott och personlig integritet och skyddad identitet är dett mest värdefulla som finns. Allt presenterat i ett uppfriskande format med “double page spreads” som ger en filmiskt widescreen-känsla med en tecknarstil som känns både retro och modern, samt en snygg popkulturell färggladhet. Via hemsidan panelsyndicate.com kan man just nu digitalt ladda hem de fem första numren (av 10 planerade) till ett pris du väljer själv! Till och med gratis om du så vill. Själv så hade jag dock inget problem att betala/donera en rimlig summa för denna fantastiska läsning. Gör det du också!


Photo 2013-12-18 18 43 56– PÄRLPLATTOR –
Vore det inte coolt om “Pärlplattsmysteriet” var en tidsreseparadox och att det visade sig att det var JAG som låg bakom dem hela tiden, utan att själv veta om det? Tänk dig om det var jag som plitade ihop dem i framtiden, hoppade in i en DeLorean och åkte tillbaka till förut någon gång och postade iväg dem? Nej, så är det ju absolut inte, den mystiske skaparen av pärlplattorna som skickats till Nördigt-redaktionen förblir okänd – MEN vintern 2013 var i alla fall då jag handlöst föll tillbaka till denna barndomspysselsyssla (ingen särskrivning där inte!) och återupptäckte charmen med denna pixelliknande konstform. Det var i alla fall givet vad som skulle pryda nördgranen hemma hos familjen Dupo/Kjellin i alla fall! Farligt vanebildande och terapeutiskt pillande, testa gärna själv!


shield– MARVEL’S AGENTS OF S.H.I.E.L.D. –
Det känns lite som en no-brainer med en TV-serie som utspelar sig i samma universum som de omåttligt populära Marvelfilmerna, som dessutom självaste Joss Whedon och hans gäng ligger bakom. Lägg därefter till den charmige agenten Phil Coulson i spetsen för en brokig skara av agenter samt en fet dos cameos och interna blinkningar till det övriga Marveluniversumet så är i alla fall jag såld. Det är mycket möjligt att min Marvelfanboyism gör mig fett partisk här, men jag tycker faktiskt att den här serien håller måttet. Låt gå för att den kan ha stapplat lite trevande efter det klockrena Whedon-regisserade pilotavsnittet, men efter 10 stycken episoder så har den definitivt hittat sin form och jag är helt fast!


TheLastOfUs– THE LAST OF US –
Jag hade fullt förtroende för att Naughty Dog skulle leverera med sitt nya IP, det handlar ju trots allt om skaparna av bland annat tre superba Nathan Drake-spel. Men istället för ett humoristiskt matinéäventyr fick vi denna gång en postapokalyptisk överlevnads-historia med samma sömlösa berättaranda och väloljade spelmekanik som Uncharted-serien och med karaktärer som engagerar och motiverar. Huvudpersonen Joel må vara en stereotypisk manskaraktär, men det är definitivt den unga tjejen Ellie som är spelets höjdpunkt. Inför spelåret 2013 trodde jag att det skulle bli rätt jämnt skägg mellan detta och Beyond: Two Souls (som tyvärr visade sig vara lite av en besvikelse). Men nu i efterhand är det solklart att The Last of Us är den självklara vinnaren!


– LEGO MARVEL SUPER HEROES –
legomarvel
Legospelen har redan sedan tidigare varit personliga favoriter, vare sig det handlat om Star Wars, Batman, Harry Potter, LOTR eller någon annan franchise, så när det blev klart att TT Games skulle ge sig på mina kära superhjältar härnäst så var det nästan för bra för att vara sant. Än en gång kanske jag är partisk med min fanboyism, men detta är helt klart det bästa Lego-spelet hittills. Grundreceptet är i allra högsta grad detsamma som tidigare spel i serien, vare sig det handlar om storyuppdragen och deras omspelningsvärde, jakten på collectibles, låsa upp nya figurer eller den sköna och charmiga metahumorn. Men i kombination med detta fantastiska universum som jag håller så kärt så kan det inte bli annat än succé! Bara det faktum att Marvel-gudfadern Stan Lee gör upprepade cameos gör det hela värt att spela! Excelsior!


ironman3– MARVEL PHASE TWO –
Favoriterna i biomörkret under 2013 var absolut den första dubbelpunchen i andra ronden av Marvels cinematiska universum: Iron Man 3 och Thor: The Dark World. Båda dessa filmer tar vid efter kulmineringen som var The Avengers och trots att båda hjältarnas respektive rullar innebar nya kaptener i regissörsstolarna så tycker jag att så väl Shane Black som Alan Taylor levererade, likaväl som de återvändande skådisarna i båda filmerna, vare sig det handlar om Robert Downey Jr. och Gwyneth Paltrow eller Chris Hemsworth och Natalie Portman – OCH framför allt Tom Hiddleston, som gjort charm-elakingen Loki till en fanfavorit både genom sin insats på vita duken och sin ödmjuka personlighet i verkliga livet (hoppas verkligen att du sett hans stunt vid San Diego Comic-Con, annars klicka HÄR). Marvel fortsätter att leverera i biomörkret och jag blir bara mer och mer pepp inför de kommande filmerna i Phase Two!


Sådärja! Där har du några av höjdpunkterna för mig i år. Utöver detta har jag även haft mycket behållning med filmer som Star Trek: Into Darkness (oh, ja, nog är man en Cumberbitch allt), Despicable Me 2, Monsters U, The Croods och Kick Ass 2 – allt med originalspråk och i hederlig 2D så klart! Jag vill även slå ett slag för Foo Fighters-frontmannen Dave Grohl och hans dokumentär Sound City som är ett måste för musikälskare och framför allt ljudnördar! På TV-fronten är det även väl värt att nämna Orange Is The New Black och första halvan av The Walking Dead S04 som i alla fall jag personligen tycker höll bra kvalité (men någon ny säl-incident blir det inte, jag pallar inte en vända till). I spelhörnan har jag loggat många timmar med spel som Batman: Arkham Origins, Tomb Raider, Deadpool och GTAV och några ytterligare comics som kommit under 2013 som jag rekommenderar är fortsättningen av Saga (den håller fortfarande världsklass), Hawkeye av Matt Fraction och även om jag bokstavligen avskyr vad Dan Slott sysslat med senaste tiden med min favorit-väggklättrare så finns en “superior”-titel som faktiskt varit riktigt underhållande: Superior Foes of Spider-Man. Spana in den, men undvik Spider-Ock-fiaskot om du frågar mig.

Så där har du mitt NOTY 2013! Glöm inte att kommentera själv här på Nördigt.nu eller via Facebook, Twitter eller mailen vad du nördat under året som gick – så ser vi till att ha ett nytt fantastiskt år med nördigheter!

//Kjellin

NOTY 2013: Nylund rundar av

NOTY Nylund

Ännu ett år är till ända. 2013 var ett år då mängder av bra spel släpptes, då Netflix skapade en bättre tv-serie än HBO och då vi faktiskt började prata om sexismen i spelbranschen. Och med “vi” menar jag då givetvis vi män, vi som faktiskt utgör 90% (eller det kanske ska vara 86%, 14% av den svenska spelbranschen lär bestå av kvinnor numera, vilket tragiskt nog måste ses som en framgång). Att vi börjat inse hur priviligierade vi är och eventuellt funderar på att göra något åt det måste man se som ett steg i rätt riktning, om än oändligt litet. Tove har skrivit en krönika om det här på SvD, som är oändligt bättre än något jag kan krysta fram här.

Spel är, som du kanske anat, min stora passion. Därför tänkte jag traditionsenligt lista det bästa som hänt i spelvärlden under 2013, och kanske lite annat också. Sånt jag tänkt på såhär i elfte timmen, dagen före det nya året. Som om det skulle spela någon roll att en godtyckligt satt siffra höjs med ett, på ett godtyckligt valt datum. Jag vet att många hunnit före mig, men vafan: Man kan ju inte blogga om det bästa 2013 förrän året verkligen är slut!

Simulatorsöndag

farming sim

Jag och Christian kom äntligen igång med vår Youtube-serie, som vi snackat lite vagt om i flera år nu. Simulatorsöndag är den perfekta platsen att hitta ingående tittar på de mest bisarra simulatorer, samt en hel del spel som förmodligen inte skulle kallas simulatorer alls, om det inte vore för det faktum att jag och CH verkligen vill spela dem och därmed behöver en ursäkt. Guldklimpar som Woodcutter Simulator (där man ser världen ur penisperspektiv och sågar ner träd med tuschpenna), Airport Simulator (där man gör absolut ingenting) och Farming Simulator (som är bra på riktigt, och har fått Christian och mig att starta en liten gård tillsammans online) har gjort 2013 till ett mycket roligare år för mig. Tack Christian och tack alla som tittar. Varför gör ni det? Jag vet inte, men jag älskar er för att ni gör det.

Xcom: Enemy Within

xcom pixie

Xcom: Enemy Unknown var en perfekt, finstämd och framför allt otroligt spännande och spelbar tolkning av originalspelet från 1993. Jag har spelat det minst en gång om året sedan det kom, och nu har jag en modern version, med modern spelmekanik och uppsnyggad grafik att spela istället. Undergångsstämningen och den härliga stressen är exakt desamma. Spelet är bättre på att berätta en historia om förlust och uppoffring än alla CoD, MoH och Battlefield tillsammans, vilket faktiskt är lite pinsamt för de stora AAA-studiorna. Expansionen Enemy Within upprörde många då den kostade lika mycket som spelet gjorde när det kom, men med tanke på att den totalt förvandlar spelupplevelsen och lägger till många detaljer som vi inte trodde var möjliga (som basinvasioner och en tredje fraktion att slåss mot), är det SÅ värt det!

The Last of Us

last of us ellie

The Last of Us är historien om tonåriga Ellie och hennes resa igenom ett USA efter (svamp-)zombieapokalypsen. Visst, större delen av spelet kontrollerar du Joel, hennes surmulne, mordiske följeslagare. Men det är Ellie som gör avtryck, och de alltför korta bitar när jag får spela som henne är det jag minns från spelet. Ett medvetet drag från Naughty Dogs sida, och ett som gör detta spel oförglömligt. Ellie är ingen “stark kvinna”, hon är en karaktär som börjar nära barndomen och växer till en vuxen, mångfacetterad människa under spelets gång. Det gör det här spelet till en av de stora upplevelserna under året, trots att du tvingas spela det med den hemska PS3-kontrollen, eftersom det av någon oförklarlig anledning är plattformsexklusivt. Kan inte 2014 bli året när vi slutar med sådana idiotiska barnsligheter?

Indiekavalkaden

ksp probe motljus

Jag kan inte lista ett enda indiespel som är bäst 2013. Det kom helt enkelt för många och jag har tillbringat många, många timmar med spel som Darkout, Shelter, Kentucky Route Zero, Papers Please, Don’t Starve, The Hunter och många, många andra. Om du vill ha fantastiska spelupplevelser är det bara att plöja sig igenom listan ovan, du kommer inte att ångra det. Indiespelen har redan fått ett brett genombrott, men under året har det släppts så oerhört många bra spel med minimala budgetar och ingen marknadsföring, att jag nästan blir tårögd. Det indiespel jag tillbringat mest tid med är dock fortfarande Kerbal Space Program – en rymdsimulator med humor och stil, som ännu inte är släppt men som kan köpas via Steam Early Access om du vill spela en tidig version redan nu. Gör det.

Assasin’s Creed IV: Black Flag

pirates c64

Ja, Assassin’s Creed-spelmekaniken suger fortfarande grisröv. Storyuppdragen består till 90% av alltför svåra, alltför långa skuggningar av random ond person och du kan fortfarande inte gå längs trottoaren utan att av misstag klättra upp på varenda lyktstolpe och husfasad du råkar passera närmare än tre meter. Men det spelar ingen roll. Assassin’s Creed IV: Black Flag handlar om att segla, och att strida till sjöss i ditt skepp, the Jackdaw. Så fort du sätter foten ombord förvandlas Black Flag till Pirates, fast som det sett ut i allas våra huvuden även medan vi spelade den lågupplösta Commodore 64-versionen där alla fartyg var tre pixlar höga. Det är en fantastisk prestation, enda missen är att vi inte kan hoppa över storyuppdragen och de helt meningslösa framtidsscenerna.

World of Warplanes (och andra gratisspel)

wowarplanes

WoWP är ett bra spel. Men det jag fastnar för är vad det representerar: Det faktum att det går att skapa ett gratisspel utan att skörta upp spelarna. Du måste inte göra spelet plågsamt dåligt för de icke-betalande, du kan göra ett bra spel och erbjuda MER och BÄTTRE prylar till den som stoppar in en slant, utan att förstöra för alla andra. Det har både Wargaming.net och Sony Online fattat. World of Tanks, World of Warplanes och Planetside 2 är alla exempel på gratisspel som faktiskt ÄR gratis och sedan erbjuder mer, valfritt innehåll för en lagom slant. The Hunter skulle egentligen varit med här, men jag tycker att gratisversionen är lite för snål, med en enda djurart att jaga och en enda karta. The Hunter är (om du betalar någon femtiolapp i månaden) ett underbart spel, där du strövar igenom vackra skogar i realistisk jakt på gulliga djur. Det är dock inte det perfekta exemplet på ett bra gratisspel.

Next Gen

trollface

Playstation 4, eller är det 3, släpptes äntligen i Sverige någon månad före jul. Köpte du en? Grattis, nu har du en fyrkantig låda, idealisk om du råkar ha ett bord där ett av benen är 5,3 cm för kort. Vill du spela spel får du dock vänta länge, än så länge finns inte ett enda som är värt pengarna, eller ens spelbart.

Xbox One, tja vad säger man om Xbox One. Microsoft låtsas att översättningen av programvaran kommer att ta ett år – vilket skulle göra den till den mest ingående, noggranna och dyraste översättningen i världshistorien – men vi fattar ju alla att de helt enkelt inte hinner tillverka tillräckligt många maskiner för att fylla hyllorna med osålda konsoler som ingen ännu har hunnit skapa spel till, även i Europa.

 

Gott nytt år, kära läsare! Vi ses på den andra sidan

BENGTSSON: Kronologisk spoilerfri Doctor Who-lista

BengtssonEleven-Doctors

Jag får ofta frågan “var ska man börja om man vill titta på Doctor Who?”. Det kan kännas helt överväldigande eftersom serien pågått i 50 år. Därför bör man förslagsvis börja på säsong 1 av New Who, rebooten av serien, (man brukar skilja på New Who och Classic Who) med Christopher Eccleston och Billie Piper i huvudrollerna.

Nya Who har dock flertalet webbepisoder och specialavsnitt som inte räknas till de ordinarie säsongerna. David Tennants sista avsnitt tillhör exempelvis inte någon säsong (listas inte ordentligt på imdb). Dessa avsnitt finns heller inte att streama på svenska Netflix.

Så för att man inte ska missa viktiga avsnitt utan att råka bli spoilad (vilket man garanterat blir om man går in på Wikipedia eller Google) har jag satt ihop en lista med den kronologiska tittarordningen (den finns på Wikipedia, men som sagt. Spoilers). Miniepisoderna som nämns nedan är inte nödvändiga att se, men en del ger svar på viktiga frågor och andra bidrar med väldigt underhållande extramaterial. Och vill man gräva ännu djupare i Doctor Who efter man sett serien, kan man förstås dels dyka ned i Classic, dels kolla upp Doctor Who Confidential – en bakom kulisserna-serie som pågick under New Who säsong 1-6 (de är svåra att hitta dock).

the_11th__10th__and_9th_doctor_by_elijahvd-d4sn5f3

Här följer den kronologiska, spoilerfria listan!

  • Säsong 1, avsnitt 1-13
  • Julavsnittet mellan S1-2, “The Christmas Invasion”
  • Säsong 2, avsnitt 1-13
  • Julavsnittet mellan S2-3, “The Runaway Bride”
  • Säsong 3, avsnitt 1-13
  • Julavsnittet mellan S3-4, “Voyage of the Damned”
  • Säsong 4, avsnitt 1-13

 David Tennants fem specialepisoder, post säsong 4, pre säsong 5

  • Julavsnittet “The Next Doctor”
  •  “Planet of the Dead”
  •  “Waters of Mars”
  •  “The End of Time Part 1”
  • “The End of Time Part 2”
  •  Säsong 5, avsnitt 1-13
  • Julavsnittet mellan S5-6, “A Christmas Carol”
  • Säsong 6, avsnitt 1-13
  • Julavsnittet mellan S6-7, “The Doctor, the Widow and the Wardrobe”
  • Säsong 7a, avsnitt 1-5
  • Julavsnittet i mitten av säsong 7, “The Snowmen”
  • Säsong 7b, avsnitt 6-13
  • 50-årsjublieumsavsnittet “The Day of the Doctor”
  • Julavsnittet mellan S7-8, “The Time of the Doctor” (sänds 25/12 2013)

Hoppas den här listan har varit till hjälp för några vilsna men villiga Who-tittare därute!
Trots att jag klagar väldigt mycket på seriens utveckling, är Doctor Who trots allt världens bästa tv-serie.

God jul och gott nytt år, Whovians och icke-Whovians!

//Bengtsson

BILDSPECIAL: Doctor Who 50th anniversary!

Det har väl knappast undgått någon rättänkande människa att Doctor Who, världens äldsta (och bästa) Science Fiction-serie firade 50-årsjubileum i helgen. Jag och Tove var där, tillsammans med vår fantastiska, cosplayande vän Denise. Jag ska inte svamla mer om det, eftersom det avsnitt vi spelar in i kväll till 95% lär handla om det här, samt om jubileumsavsnittet, så här följer några bilder från upplevelsen som får ackompanjera våra intryck i EP50 av podcasten.

IMG_0815 Denise och Tove kanaliserar sina inre doktorer, 9 och 10, framför en Tardis.

 

IMG_0878Jag var tvungen att hålla i Tove, som sprattlade och skuttade av upphetsning. Det gjorde jag också, fast inombords.

IMG_0873 En favoritpanel var en detaljerad genomgång av hur Millenium FX designade om Cyberman-dräkten, så att den numera går att sätta på sig på bara 20 minuter, och tål att slå kullerbyttor i.

IMG_0865 Cybermen var inte alltid så skrämmande som de är idag. Men de var alltid förbannat ledsna!

IMG_0854Utställningen hade mängder av originalkostymer, som man egentligen inte fick ta i. Men det kan hända att vi gjorde det ändå, lite i smyg.

IMG_0838 En Dalek! Måste undersökas.

IMG_0907 De gamla doktorerna var också här! Från vänster till höger: Sylvester McCoy (7:e doktorn), Nicholas Briggs (gör rösten till alla Daleks), Colin Baker (6:e doktorn), Peter Davison (5:e doktorn) samt den fantastiskt rolige, nu 78-årige Tom Baker (4:e doktorn). En stor upplevelse.

IMG_0920 Sylvester McCoy, Colin Baker, Peter Davison och Tom Baker lämnar lokalen, till stående ovationer.

IMG_0938 Showrunner Steven Moffat mobbade en liten pojke, som råkade sitta längst fram, så att han nästan lämnade lokalen. Mot slutet av panelen tog Matt Smith upp samma pojke på scenen, där han fick ställa frågan “Vad är grejen med alla fez:ar?”, och räddade därmed situationen. Svaret? “Fezzes are cool!” så klart.

IMG_0951 Panel med bland andra Jaqueline King (Donnas mamma!) och Phil Collinson, som producerade serien under de första fyra åren efter nylanseringen. Hjältar!

IMG_0962 Spänd väntan på jubileumsavsnittet. Lägg märke till publiken – många av dem hade följt serien sedan den började på 60-talet! Fandomet är lite annorlunda i England.

IMG_0966Inför visningen av jubileumsavsnittet hade alla kändisar dragit sig tillbaka till loungen för att titta. Vi som satt på golvet fick nöja oss med Dalek-operatörer och stuntmän. Det var inte illa alls!

Så hur var det? Fantastiskt, så klart! Lyssna på avsnittet om du vill veta mer.

//Nylund

ÅRETS NÖRDERI 2012: Bengtssons Lista

NOTY 2012 TBDet här är mina tv-favoriter från 2012. OBS! Innehåller mycket brittiskt.

Downton Abbey 3

  • Downton Abbey säsong 3

“Herrskap och tjänstefolk”-scenariet är alltid lockande. Men jag har aldrig sett konceptet gestaltat så här varmt, gemytligt och fängslande. Downton Abbey är egentligen en brittisk överklassåpa, men serien är så välskriven och skådespelarna så suveräna att jag glömmer bort det. Särskilt vasst blir det i Dame Maggie Smiths scener. Hon spelar den mycket syrliga och träffsäkra äldre grevinnan Grantham, mor till den nuvarande Lord Grantham. Det är kring hans familj och deras tjänstefolk på godset Downton Abbey som serien utspelar sig. Första säsongen utspelade sig 1912, när Titanic sjönk, och nu har tiden passerat in på 20-talet. Godsets överlevnad står på spel och frågan är om kusin Matthew Crawley någonsin ska kunna lyckas övertyga Lord Grantham om att modernisera driften av det. Minst lika intressant är tjänstefolkets liv och leverne, och ett antal nya intriger blossar upp när nya betjänter anställs.
Är man anglofil som jag (då har man förmodligen i och för sig redan sett Downton Abbey), gottar man ned sig extra mycket i detaljerna som formar detta sena sekelskiftesliv – hur personer agerar eller vilka normer som styrde. Har man inte koll på vad som ansågs passande då är det bara att följa butlern Carsons mycket indignerade min när reglerna bryts, eller gud förbjude – något så modernt som telefonen pluggas in!
Extra rolig trivia är att nästan allt filmas on location på Highclere Castle, som Downton-godset heter egentligen. Det kostar så mycket pengar att driva Highclere att paret som äger det inte hade kunnat bo kvar om Downton Abbey filmats någon annanstans (ytterligare en kul sak är att både Hugh Bonneville och Penelope Wilton också har dykt upp i Doctor Who).
Hur som helst, tredje säsongen bjuder på fler hjärtskärande intriger än tidigare med nya och gamla karaktärer. Det är fenomenalt bra och jättebrittiskt.

Sherlock 2 Specials

  • Sherlock säsong 2

Benedict Cumberbatch och Martin Freeman fortsätter att briljera som nutidens Sherlock Holmes och John Watson. Säsong två höjde spänningsnivån genom att föra John och Sherlock närmare varandra och samtidigt utmana deras vänskap med en dominatrix och en psykopat. Tv blir sällan såhär bra eller såhär smart. Mycket är det tack vare det intelligenta manuset. För att inte tala om den rysligt stämningsfulla musiken eller den eleganta grafiska inramningen. Jag kan inte ge Sherlock tillräckligt många superlativ.
Utan att avslöja något gav slutet av “The Reichenback Fall” 2012 års största huvudbry. Och svaret på frågan vi alla ställde oss kommer inte på ett bra tag – om vi har tur, tidigast i början på 2014.
Jag förstår varför detta fandom innehåller så knäppa fans (no offense, jag är en Cumberbitch). Under den plågsamma väntan (även mellan säsong ett och två) har internet exploderat med roliga/skumma/galna memes kring John och Sherlock, eller Johnlock som det oftast skrivs ihop. De vanliga är förstås queera läsningar av deras förhållande, liksom John som en igelkott och Sherlock som en utter (ja, sök snabbt på tumblr så märker ni). Det kommer ni som är sherlocked också syssla med när väntan på säsong 3 blir för plågsam. Jag lovar.

tyrion-lannister-1024

  • Game of Thrones säsong 2

Vad gör man för att fantasy ska tas på allvar? Man smutsar ned klyschorna och låter alla prata brittisk engelska. Det är förstås inte hela historien bakom tv-seriens succé. Men bokserien A Song of Ice and Fire, som Game of Thrones bygger på, vände upp och ned på fantasygenrens konventioner, och presenterade mer realistiska förutsättningar. Riddare i glimrande rustningar är lika godhjärtade som svinstiorna i Westeros är rena. Och råkar man ha (för ovanlighetens skull) goda intentioner (Eddard Stark, jag tittar på dig) kommer det förmodligen att gå åt pipsvängen. Begreppet “god” är nämligen oftast synonymt med “korkad” i Game of Thrones (återigen, Eddard, jag tittar på dig).
Säsong två då. Jag som slukade dessa böcker och minns dem nästan kusligt väl, har mina klara reservationer. Medan säsong ett höll sig förhållandevis nära boken har mycket ändrats i säsong två. Ur adaptionssynpunkt kan jag förstå det mesta. Vissa var riktigt coola ändringar och enbart till det bättre. Givetvis tänker jag på Tywin och Aryas många scener. De var välspelade och innehöll så mycket nerv att jag fick gåshud varenda gång de samtalade. Mycket, mycket bra.
Men vad jag verkligen inte gillade var hur lite Daenerys fick vara med och hur platt Jon Snows storyline blev. De blev bortskuffade och istället fick Robb Stark (eh, största puckot efter sin pappa?) plus tjej en massa bildtid. Tröttsamt! Nästan lika trist var allt omotiverat sex och nakna tjejer. Nog för att böckerna är till brädden fulla med krystade sexscener, det var ändå fler och värre i tv-serien. Jag tröstar mig med att Jon Snow och Daenerys får bli bad ass i säsong tre. Det går inte att undvika.
Nu klagar jag kanske en del i onödan. Ärligt talat är serien väldigt välspelad (Peter Dinklages Tyrion är ett exempel av många). Trots att jag inte tycker intrigen blev riktigt lika vass som i första säsongen är det fortfarande bra och spännande. “Blackwater Bay”, jag säger bara det.

true_blood_season_5_poster_contest_by_lyukp3-d4vjgox

  • True Blood säsong 5

Trots att True Blood lyckats spåra ur mer än lovligt mycket sedan seriens början 2008, är den i mitt tycke fortfarande väldigt underhållande. Efter fem års dedikerat tittande, har jag också fäst mig mycket vid seriens karaktärer. Det händer oproportionerligt mycket saker under kort tid i True Blood, en inre logik man måste acceptera för att kunna bli underhållen. Det är mycket blod, men framförallt mycket sex. Till skillnad från Game of Thrones används sex och naket mycket mer jämställt i True Blood. Men från att ha varit rent tantsnusk har sexet fått lämna plats för allt mer komplicerade intriger, fler karaktärer och mer övernaturligheter. Snart finns det ingen kvar som inte har åtminstone någon magisk förmåga/kan förvandla sig till djur/är vampyr/[insert annan övernaturlig kraft]. Fjärde säsongen var värst hittills på den fronten. Den femte säsongen lyckades göra serien något mer jordnära (no pun intended) igen, och det var mycket tack vare The Vampire Authority: den hemliga vampyrregeringen. Vampyrerna är trots allt det mest fängslande med serien. Både Eric och Bill har utvecklats parallellt, åt olika intressanta håll. Pam fortsätter att vara seriens coolaste och mest bamfiga karaktär. Och liksom Game of Thrones finns tillräckligt många karaktärer för att alla ska kunna ha någon att se upp till/identifiera sig med/vilja cosplaya som. Dessutom är Anna Paquin (Rogue i X-men-filmerna) med. Bara en sådan sak. Har ni inte sett True Blood, gör det. Den är rakt igenom läcker.

Doctor Who - Series 7

  • Doctor Who säsong 7

Självklart finns Doctor Who med bland mina tv-favoriter under 2012. Det är som en familjemedlem. Jag älskar serien i ur och skur, men jag förbehåller mig rätten att kritisera just för att jag bryr mig.
Sjunde säsongen av DW är för det första inte avslutad. Halva säsongen är kvar (och sänds nu i vår). Men jag gillar inte vart den är på väg. Jag är inte vidare nöjd med hur Steven Moffat skrivit DW sedan han tog över efter Russel T. Davies 2010 (han gör däremot ett jättebra jobb med Sherlock). Jag tycker att han tenderar att skriva sexistiskt. Han skriver kvinnor i typiska hora-madonna-roller, låter dem inte prata med varandra utan att prata om Doktorn (eller andra män), eller gör dem till modeller (varför gjorde han så mot Amy i säsong sex?). Därtill pågår ett konstant retconnande av vad som är vedertagna fakta i Who-universumet, liksom minimal kontinuitet med den gamla serien. Moffat har fortsatt på samma sätt i säsong sju, och hittills har det varit mycket effekter, oneliners och  ingen riktigt svärta. Jag känner inte heller att sjunde säsongen har någon storyarc, något som ändå brukar bli tydligt efter fem-sex avsnitt in i säsongen. Amy och Rorys final var förvisso rörande. Men jag blev desto mer tårögd av en youtube-video som visade en storyboard-scen som aldrig filmades (megaspoiler). Jag tycker att det säger en del. Moffat skjuter högt och missar ofta målet.
Jag är med andra ord inte glad på Doctor Who just nu, och saknar David Tennants tionde Doktor liksom Russel T. Davies extra mycket. Men jag älskar den här serien i alla fall. Och om Captain Jack kommer tillbaka till 50-årsjubliéet är allt förlåtet.

netflix

  • Netflix

Att lagligt se på film och tv-serier blev 2012:s stora nättrend, i form av streamingtjänster. Bäst hittills är Netflix.
Jag var inte något fan när den lanserades i oktober. Filmutbudet var undermåligt och innehöll mestadels mediokra 90-talsrullar med antingen Steven Seagal eller Jean-Claude Van Damme. Det var enbart seriekatalogen som visade upp någon som helst potential – det fanns åtminstone Doctor Who, Sherlock och några till intressanta brittiska serier.
Men jag har fortsatt använda tjänsten och utbudet har blivit bättre, i synnerhet har fler tv-serier lagts till. Nu sitter jag och nyfiket bläddrar igenom serier jag har hört mycket bra om men aldrig haft chansen att se. Framförallt creddiga och/eller välgjorda nördserier. De är kanske inte lika aktuella som mina ovanstående serietips, men jag rekommenderar verkligen att se exempelvis Misfits, Torchwood, Firefly och Buffy the Vampire Slayer om man missat dem. Riktigt färska serier kan man dock inte se via Netflix, och de lagliga alternativen för det är tyvärr fortfarande få. Men man kan se Doctor Who från Eccleston till Smith, och det är guld värt.