ÅRETS NÖRDERI 2012: Hedlunds lista

När jag tittar tillbaka på nördåret 2012 så känner jag att spelfronten mest gav mig känslan av “meh”, medan comics, TV-serier och film fyllde tillfredställningsbägaren till bristningsgränsen.
Min NOTY-lista* kommer peka på det som jag anser är mina nördhöjd- och lågpunkter från året som gick. Dessa är listade helt utan inbördes ordning och jag tar inte med några spel, då vi avhandlat den biten i podcasten.

COMICS:

The Walking Dead #100
Telltales spel lyckades fånga den atmosfär som gör denna franschise så bra. TV-serien är egentligen aldrig ens i närheten. Men grundmaterialet är där The Walking Dead skiner som mest och i år nådde man nummer 100.
Den tomhet, ilska och sorg jag kände när jag läst klart den tidningen, så har inget litterärt verk fått mig att känna – någonsin. Jag ska inte spoila något, men #100 gör det på egen hand värt att läsa den här serien, bara för att visa dig potentialen i en bra comic.

Teenage Mutant Ninja Turtles – Color Classics
Som den TURTLES-NÖRD jag är så blev 2012 året då jag verkligen kunde gräva ner mig i mina stora hjältar från barndomen. Inte nog med att jag fick en ny TV-serie (som jag kommer till längre ned), jag fick äntligen chans att gå tillbaka till Eastman och Lairds grundmaterial och lära känna de osnuttifierade sköldpaddorna. Och inte nog med det: Jag slipper utrymmesproblematiken för there’s a fucking app for that.

Batman – The New 52
The New 52 innehåller många bra BATMAN-story arcs och 2012 bjöd på några av de vassare (Night of The Owls, någon?). Jag har svårt att välja en enda, men jag kan nämna ett ögonblick som står ut för mig. Det var när jag i Batman The Dark Knight #12 fick se mer av Jonathan Cranes bakgrund. Den obehagliga synen som möter mig när jag öppnar tidningen (illustrerad av geniet David Finch) fick mig verkligen att känna: “Så, det är därför Batman är min favorit”.

FILM:

Skyfall

Meta-humor, Ensam Hemma-grown up edition, en tyst Ola Rapace och Javier Bardem vs. Daniel Craig – What’s not to love? Trots en av världens mest omotiverade sexscener (“Oj, jag ska bara ta en dusch, whoops, det är en hemlig agent här helt plötsligt – LIGGA!”) så är SKYFALL den enda riktiga uppföljaren till CASINO ROYALE. Och med en Bond-låt som bara osar klass och nostalgi så hamnar denna film på listan över mina favoriter med 007, endast hotad av just Casino Royale, men vassare än GoldenEye.

The Hobbit: An Unexpected Journey
Vi kommer att recensera The Hobbit i EP08, då får du veta vad jag verkligen tyckte.
Men jag kan hinta om att Freeman, McKellen och Serkis stjäl showen. Helt och hållet.
Och från och med nu ska jag kalla Lövet för Jonas “Smutsaren” Berglöf.

The Dark Knight Rises
FANBOYGASM! *splort*. Moving on. (Recensionen av TDKR finns i episod 05)

TV-SERIER:

Teenage Mutant Ninja Turtles

Jag försökte nyligen titta på den gamla TMNT-serien från 90-talet. Den har åldrats extremt dåligt. Daterad slapstick, uselt tempo och rätt kassa storys.
Men i år släppte Nickelodeon sin nya Turtles-serie (som jag skrev detaljerat om HÄR) och jag känner mig som ett barn igen. Efter 12 avsnitt så är jag extremt nöjd med vad man gjort med serien som har varit en av mina stora nördglädjekällor i år. Det är på nivån där introt till varje program får mig att sitta och le som en tok.

Game Of Thrones
Jag tänker inte skriva någon längre text om Game Of Thrones då mina kollegors listor, podcasten och varenda nörd med självaktning redan bitit tag i den biten. Klass, klass, klass.

ÅRETS SOUNDTRACK:

Journey (PS3)För mig stod valet mellan musiken till FEZ, The Dark Knight Rises, The Hobbit och Journey. Valet blev i slutändan ganska enkelt då musiken till både TDKR och Bilbo Extended Version är mycket påbyggnad från Nolans Batman-trilogi respektive Peter Jacksons Lord Of The Rings-paket och tonerna i FEZ, tja, de är vackra men resonerade inte lika starkt med mig som min etta.
Journeys musik går ut som vinnare tack vare den vackra audiovisuella upplevelsen som spelet ger dig. Bild, ljud och estetik i en härlig symbios. Kompositören Austin Wintory ska vara nöjd. Men är det bara jag som blir rädd när jag läser att han ska göra musiken till nästa Leisure Suit Larry?

ÅRETS NOSTALGITRIPP:

Star Blazers/Space Battleship Yamato
Jag hade en VHS-kassett med två avsnitt av den här serien när jag var liten. Berglöf förväxlar den alltid med Starzinger, men det är två helt olika serier.
2012 var året då jag plockade upp Star Blazers (eller Space Battleship Yamato som den heter på japanska) och såg hela den klassiska animeserien. Den är från slutet på 70-talet, vilket gör att alltid har en väldigt speciell feeling, t.ex. så är det mycket funk-slap-gitarrer när det blir spännande, vilket resulterar i en komisk retroporrfilmskänsla så fort det vankas rymdbatalj. Grädden på moset att huvudpersonens namn: Derek Wildstar!
Det var underbart att få uppleva äventyret i sin helhet och jag kommer definitivt smyga tillbaka till serien igen i framtiden.

ÅRETS BESVIKELSER:

Michael Clarke Duncans bortgång

Jag kan inte klandra någon eller något för detta. Så här är livet.
Men som röstskådespelare, spelnörd, filmnörd och människa så beundrade jag Michael Clarke Duncans konstnärsskap. Att denna mörka röst tystnade i september i år, bara 54 år gammal, är en stor förlust. Men vi fick i alla fall ynnesten att få njuta av hans glans ett tag.
Vila i frid, Mr. Duncan. Tack för inspirationen.

Dexter
Jag ska inte spoila något. MEN.
Jag är adopterad från Indien. Jag har en syster som är adopterad från Indien. Vi är inte biologiskt knutna till varandra, men vi har växt upp ihop under samma tak med våra svenska föräldrar. Bara för att man inte är blodsband så går man inte och blir KÄR I SITT SYSKON! WTF, Dexter! Det som spårade ur redan förra säsongen användes nu som förklaring till en massa frågeställingar som i sig var helt bisarra! Och plot holes! Alla dessa plot holes!
När serien tappar grepp om den verklighet som den själv byggt upp, så är det dags att lägga ner. Vid det här laget är nästa säsong (uttalat den sista) knappt ens intressant.

Mass Effect 3 – Leviathan DLC
Inga spoilers här, promise. Missförstå mig rätt, Mass Effect 3:s DLC Leviathan är rent storymässigt det bästa DLC:t som släppts till serien, näst efter Overlord till ME2. Men det är just det som är problemet, det är DLC.
Leviathan ger dig hyperväsentlig story och bakgrund som förändrar hela grunden för Mass Effect-universumet och ditt synsätt på allting i det. Att inte släppa detta som en del i historien är bland det mest korkade besulten som Bioware (läs: EA) tagit. Känslan är extra sur efter det uppenbart (men i mina ögon, icke katastrofala) småsura ihopknytandet av säcken. Att många, precis som jag, fick uppleva Leviathan EFTER att huvudspelet var klart är inget annat än en besvikelse.

Prometheus
Killen som ska vara den som hittar är den som går vilse. Noomi Rapace vet inte vilken typ av dialekt hon ska använda. Och DNA, är det någon i den här filmen som vet vad DNA verkligen är?
Magplask.
_________

DÄR har du min lista! Jag skulle kunna hålla på ett tag till, men här drar jag en gräns.

Håller du med mig? Blev du sugen på nått? Har du nått tips som du tycker jag bör kolla in? Kommentera!

Och missa inte listorna från Tove, Jonas, Peter och Henric. De ligger i samma bloggkategori.

//Hedlund

*Nörderi Of The Year