Inför EP26: Vi hyllar Ray Harryhausen och DU berättar om när specialeffekter fick dig att tappa hakan!

R.I.P. Ray HarryhausenIdag gick Ray Harryhausen ur tiden och ett levande stycke filmhistoria tystnade.
Harryhausen var en pionjär inom SFX med till exempel Det Gyllene Skinnet/Jason and The Argonauts (1963) i bagaget.

Vi i [NÖRD:IGT] vill hylla Ray Harryhausen genom att dela med oss av våra minnen från när visuella specialeffekter fick oss att tappa hakan första gången!
Men mest av allt vill vi höra DIN historia!

Hjälp oss att hylla Harryhausen och kommentera nedanför!

10 thoughts on “Inför EP26: Vi hyllar Ray Harryhausen och DU berättar om när specialeffekter fick dig att tappa hakan!”

  1. En utav de första visuella magiska ögonblicken jag fick uppleva var när jag för första gången såg “Jason and the argonauts” där just Harryhausen gjorde specialeffekterna, Allting handgjort och animerat med stop-motion, vilket resulterade i effekter som i mitt tycke fortfarande står sig mot specialeffekter som görs idag.

    Andra minnet är från “Who framed Roger Rabbit” en underbar film överlag men också ett enastående verk när det gäller interaktionen mellan människor och animerade figurer. Och vem håller inte med om att Jessica Rabbit är det snyggaste som tecknats på vita duken.

    För att fylla ut med någonting mer modernt vill jag nämna “The Matrix” enastående specialeffekter som på något sätt omdefinierade den visuella stilen för en ny generation. Även om effekterna inte håller hela vägen i dagens läge, så kan jag än idag minnas när Neo första gången duckar undan kulor från en utav agenterna.

    Där är mina val. Ett axplock ur ett enormt urval utav visuella effekter som påverkat mig. Det går naturligtvis att lägga till Star Wars 4-6, Life of Pi,Game of Thrones, Sagan om ringen. Listan kan nog göras oändligt lång.

  2. Första scenen med den stora dinosaurien i Jurassic Park. När den sträcker sig och äter löv uppe i ett träd. Såg filmen på bio och det var första gången jag upplevde att de digitala effekterna såg 100% verkliga ut.

  3. Den film som först dyker upp för min inre syn är väl ingen klassiker egentligen. Och den var absolut inte först med något eller ens särkilt banbrytande. Men jag minns den så oerhört tydligt för sina effekter som i mina ögon var det absolut snyggaste jag nånsin hade sett. (Och jag hade inte sett mycket kan jag säga:)

    Filmen jag tänker på är faktiskt Stargate. Alltså långfilmen med Curt Russel och James Spader. Jag fick nys om filmen efter att ha läst en recension i KP där man särkilt påpekade hur snygga effekterna var. Lyckades övertala mamma om att hyra den på video. Och satan vad rätt dom hade.

    När dom lyckas aktivera Stargaten och den dära vattenlika substansen uppenbarade sig trodde jag att jag sett ALLT.

    Ack så fel en 10åring kan ha.

    För senare det året såg jag en en film som blev banbrytande. Inte för sin iofs välskrivna historia, utan för sina banbrytande effekter. Filmen jag såg var Forrest Gump. Den kanske inte kvalar in här rent genremässigt. Men ur ett specialeffektperspektiv var den nåt helt nytt.

    Tidigare var specialeffekter något som skulle synas. Här var det tvärtom. Och de flesta effekterna står sig än idag.

    Det var mina två landmärken i specialeffekthistoria. Tack.

  4. Jag känner mig lite less på datorgenererad grafik i film nu för tiden. Jag håller mig fast vid att “the thing” ,1982 av John Carpenter har mycket bättre specialeffekter än den nya “the thing” från 2011

    Jag blir så jävla less på filmer som de nya starwars filmerna som använder CGI som en krycka och ser riktigt skitigt ut. Så få filmmakare litar på traditionella animatronics monster eller modeller. Dock finns det undantag som Peter Jackson i sagan om ringen trilogin(inte the hobbit) och Guillermo del Toro

  5. Håller med Andreas, när man som liten grabb såg Jason and the argonauts första gången var det helt otroligt häftigt, skelettkrigarna, draken med massa huvuden fantastiskt. Ren och skär magis som håller tusen gånger bättre än dagens CGI…..

  6. Man ska ju ta det man först kommer att tänka på, och den film som jag minns tydligast där jag verkligen imponerades av specialeffekterna i filmen var Pan’s Labyrinth. Åtminstone vad det kommer till digitalt. De lyckades skapa väldigt övertygande effekter som förhöjde det älskvärt brutala utan att bryta närvaron.

  7. Vi hyrde Jurassic Park när jag var ung. På VHS. Jag minns inte hur gammal jag var. Ung nog för att uppleva äkta fasa när T-rexen jagade efter jeepen i regnet. Och jag måste ha varit rädd. Ordentligt rädd. Vi var tvungna att pausa filmen ett flertal gånger bara under den scenen. För jag var tvungen att gå på toa. Om och om igen. Pissa skräcken ur kroppen liksom. Till slut tröttnade far min och sa åt mig att gå och lägga mig. “Du är för ung för den här filmen”, sade han. Eller något åt det hållet. Jag vet inte om jag kan säga att det fick mig att tappa hakan, men det var den gången som specialeffekter har haft en sådan… speciell effekt på mig.

  8. Jag väljer utan tvekan slaget mellan människorna och alverna vs Sauron och orcherna i början av LotR. Det kanske inte är det mest visuellt vackra jag sett, men jag vet att det var första gången en scen uppbyggd med specialeffekter var så episk att jag fick rysningar, något som scenen fortfarande kan ge mig än idag.

Leave a Comment