Vi postade denna video igår. Och den fick i alla fall mig att fälla en tår på slutet. Inte bara för att Will Wheaton är awesome, utan för att han har rätt.
Därför vill vi idag höra DIN egna historia om NÄR upptäckte DU att du var en nörd? Och NÄR upptäckte du att det var okej?
Skriv ner din berättelse här i bloggen och dela med dig, så delar vi med oss av våra storys i veckans podcast.
//Hedlund
Att det var okej upptäckte jag när man slutade högstadiet och därmed slutade bry mig om vad andra tycker och tänker om en. Jag tycker man får vara så mycket nörd man själv vill, och om något har ett problem med det så är det ju mest synd om dom.
Inte att smöra för mycket men när jag började lyssna på eran tidigare podcast Radiogamer och andra saker som att gå till Gamex varje år och använda Scifi-bokhandeln som ett andra hem, det var då jag började bli ganska stolt att kalla mig nörd/gamer och så vidare. Medans jag i gymnasiet kände mig mer som en outcast.
Jag tror inte jag har ett specifikt tillfälle där jag upptäckte att jag var en nörd. Jag tror det hände mer gradvis och jag bara blev mer och mer av en nörd ju längre tiden gick. Men ett tillfälle jag minns var när FABLE kom ut och jag blev helt förälskad i detta spel som fortfarande ger mig en varm känsla varje gång jag tänker på det. Tiden gick och jag hittade mig själv nere på EB Games en dag för att köpa nånting och pratade lite med kassören och han säger att dom hade utannonserat att FABLE 2 var under utveckling. Jag blev helt uppspelt och sprang hem och satt mig vid datorn eftersom killen på EB Games sa att det fanns några tidiga bilder / filmer från spelet på internet. Så jag surfar in på Google och hittar en länk som innehåller 2 videos där en man ( ja denna man var Peter Molyneux ) står och presenter spelat och vissa upp hunden för första gången. Jag var så exalterad att jag satt och titta på dom här 2 filmerna om och om igen. Detta kanske inte lät så speciellt men det här var förstå gången jag hade gått ut och sökt upp information om ett spel som fortfarande vara i sitt Alfa stadium, och det var efter det här som jag började söka mig ut på nätet efter info om nya spel och massor av andra nördiga saker som jag inte hade upplevt tidigare och det har bara eskalerat mer och mer med åren som går. Så jag antar att jag kanske ändå har ett “Nörd moment”, Men inte när jag kom på att jag var där, utan när min resa började utan att jag ens visste om det. sorry för det långa inlägget och tack för en kick ass podcast.
Det finns så mycket som är spännande och intressant i vår värld, och så underbart mycket man kunde lära sig. Jag kanske skulle beskriva mig som en b-nörd när det handlar om fantasy, sci-fi, comics, gaming osv. Jag vet egentligen inte så mycket men tycker att det är hemskt kul att dras med i alla fantastiska berättelser. Däremot skulle jag nog säga att jag är något av en språknörd, för detta med språk är ju så spännande. Jag insåg att jag var en språknörd när jag för fjärde gången under en och samma vecka var tvungen att berätta om hur det i hebreiskan finns fyra olika konsonanter som motsvaras av våran enda bokstav H, det är ע ח ה א. Jag förstod inte riktigt varför jag var tvungen att berätta om detta förutom att det är fascinerande, men jag insåg att jag var en nörd. Sen kanske inte alla delar min fascination för språk, men jag har aldrig känt att det inte varit okej, bara att folk kanske slutar lyssna…
Tack för en mysig pod!
Jag kan inte riktigt komma på att det verkligen har slagit mig att: “OJFAN! Jag är ju en nörd!”.. Men ibland händer att jag svävar ut och håller monologer om film, böcker, tv-spel och tv-serier, för att sedermera märka att de runtomkring mig inte tillför någonting alls i den (förväntade) diskussionen, utan mest hummar och “A:ar” fram några få tvetydiga stavelser. Stolt blir jag varje gång jag känner att min kunskap inom vissa områden är större än andras :).
Tycker du att du är bättre än andra för att du har mer kunskap inom ett ämne? Lät så på din sista kommentar.
Det är väl ingen över 18 bast som klagar på att någon annan har nördintressen, jag förstår inte det kontroversiella i att vara “nörd” eller behovet att stolt bära upp detta epitet. De flesta människor är ju nördar på ett eller annat område, bara det att de har förmågan att intressera sig för & prata om andra saker också. Att vara nörd är inte att vara förtryckt… det som däremot kan sticka folk i ögonen är den här attityden som ofta kommer från just nördar att de är överlägsna andra. Nördigts gäst för några veckor sen tog upp det och slog verkligen huvudet på spiken, det här med elitism och uteslutning inom nördkulturen. Var hur nördig du vill men var socialt medveten nog att inte trycka det i fejset på folk jämnt och ständigt. Det du finner skitfascinerande är inte nödvändigtvis det för “oinvigda”.
mvh
/nördig kille utan behov att frälsa omvärlden med sagda nördighet
Frakk it. Jag insåg att jag var nörd när min mailadress ändrades till –> hp_lotr_freak@hotmail.com.
Det var på den tiden, kiddos… när mailadresser var nya och skulle visa vem man var, inte vad man hette. Så min blev Harry Potter_ Lord of The Rings_Freak@hotmail.com. Jag har den kvar för övrigt, pinsamt men kul så här i efterhand. Detta pga min obsession över dessa böcker, jag hade fan allt man kunde ha. Det till egenstickade och egensydda “house-scarves” och elvish-dresses. Nu vet ni det!
det var nog inte så länge sen jag kom på att jag är nörd, mitt nörderi började inte förrän sent. jag har alltid gillat tvspel, men det är på senare dar som jag har börjat nörda ner mig i vissa saker som tvspel, comics, science fiction och fantasy.. det beror nog mest på att det är nu när man är vuxen så har man råd att köpa allt det där man ville ha när man var liten.
Jag har alltid varit en nörd. Det har nog aldrig funnits en tvekan om det. Ändå älskar jag det, för det är det som gör att jag är jag och jag har alltid stått upp för mina intressen stolt. Jag har alltid hittat intressen som jag snöat in på, tv-spel, tidningar, tv-serier, spela trummor, sjunga och spenderat oerhört mycket tid åt att veta allt om dem. Från att vara 5-åringen som gick upp tidigt för att titta på det senaste spindelmannenavsnittet på tv4 utan mammas tillåtelse, till 21-åringen som fortfarande kan titta på samma program med samma fascination har nog inte mycket förändrats i mina intressen (dock är det ju tidning som gäller när det gäller Spider-Man nu för tiden (odigitalt)). Jag kan på direkten börja rabbla upp hur Link skaffar det bästa svärdet i The Legend Of Zelda; Majora’s Mask, men inte för mitt liv hantera en fotboll med vare sig händer eller fötter. Men det gör mig inget alls. För när det funkar, då funkar det!
Under högstadiet och gymnasiet läste jag Harry Potter och slukade Robin Hobbs fantasyböcker och även älskade PCspelet Black & White, och det kan väl betraktas som lite nördigt men såg mig nog aldrig som nörd direkt. Men det var början på den banan. Sen har det gradvis ökats/utvidgats åren efter gymnasiet och gör det ännu. Nånstans längs vägen anammade jag ordet nörd, eller geek. Det har nog även mycket att göra med mitt bloggande inom genren och även läsandet av liknande bloggar.
Jag har nog aldrig känt att det inte skulle vara ok att vara nörd..
// http://www.altheatrollet.blogg.se
Jag tror inte att jag hade något ögonblick då jag upptäckte att jag var nörd. Det är bara något jag alltid varit; fantasyböcker var inkörsporten, varpå det eskalerade till att omfatta spel, tv-serier, film och så vidare. Sedan dröjde det väl tills högstadiet någon gång innan jag blev tilldelad epitetet som skällsord, och kanske ytterligare något år efter dess innan jag reclaimade ordet och använde det själv, med stolthet. Jag blev helt enkelt varse att min nördighet var något som skilde mig från mina jämnåriga (de som fanns i min omedelbara närhet, vill säga) och det såg jag som en fjäder i hatten. En del av min personlighet, en passion och ett intresse som berikade mig och gav mig ljuspunkter att fokusera på när livet i övrigt var tungt.
Min nördighet har gett mig, och fortsätter att ge mig, så många nya spännande dimensioner att utforska, universum att dyka in i och låta mig uppslukas av. Och de plågoandar som en gång fann det lämpligt att använda ordet “nörd” i försök att såra och alienera mig, tja, dem tycker jag synd om idag, för jag tänker att antingen har de missat så mycket fantastiskt som de kunnat uppleva om de bara vågat ge sig hän, eller så smög de under sin uppväxt med sin nördighet, och jag kan bara föreställa mig hur trångt, trist och själadödande det måste vara att leva som “closet nerd”.
Jag beskriver inte mig själv som “nörd”, då jag hör till skolan som betraktar “nörd” som en social status, inte en intressebeskrivning. Det påminner mig om en tidigare del av mitt liv; en av lidande och utanförskap. En tid då jag inte hade något givande socialt liv att tala om. Om jag använde det om mig själv idag skulle det kännas som att jag sopade de (enligt mig) sanna nördarnas lidande under mattan.
Jag använder ibland ordet “nördig”, eftersom jag har många intressen som hör den klassiska nördstereotypen till, men annars använder jag “geek” (trots att det bär mig emot att använda det på svenska). Annars kallar jag mig också ett “överdrivet fan”.
Dock brukar jag vanligtvis inte klaga på att andra använder ordet som en intressebeskrivning; jag är en sapient varelse, och kan urtyda vad andra personer menar. Fast ibland tar jag upp det, för somliga saker är kul att bråka om 🙂
Gällande när jag upptäckte att jag var det som vanligtvis beskrivs som en nörd:
Det var ingen punkthändelse. Redan som liten tyckte jag om att läsa, att pyssla, att räkna, och det försvann aldrig. Och som barn var jag alltid “teacher’s pet”, betraktades som snäll; en vän skämtade om att man borde skicka mig till “bully school” för att lära mig stå upp för mig själv.
Jag blev intresserad gradvis alltmer intresserad av fantasy, av science-fiction, av rollspel, av konstgjorda språk… …och upptäckte att jag grävde ner mig i dem mer än de omkring mig, och behöll intressena längre. Ja, och så var jag uruselt på allt vad sport hette. Ful, också.
Jag gick lågstadiet på en skola i USA där alla barn var mycket väluppfostrade, och där gick allt det väldigt bra; ingen sa någonsin ett ont ord till någon annan.
Se’n flyttade jag hem till Sverige igen, till en skola där barnen var betydligt mindre väluppförda; könsord, bråk, och så vidare. Jag retades för att jag var tjock, för att jag var “amerikansk”, för att jag tyckte om vissa saker… Det är den perioden då jag anser att jag var nörd.
Men jag tyckte aldrig att det var fel att vara det. Mycket må jag ha ogillat med mig själv, men inte just nörddomen. Att andra retade mig för det var ju bara en bekräftelse på att alla förutom jag var dumma i huvudet 🙂
Hej Nördigt!
“Hej!”
Bra. Introt avklarat. Då kan vi gå vidare.
Redan när jag i mitten av 90-talet sprang genom huset på mina små barnsben med en svart skynke runt halsen och gapade “Batman!” (med min fyra år yngre bror springandes efter mig skrikandes på ett inte alls lika imponerade sätt; “Nätmään!”) framgick det väl att jag skulle växa upp till en ståtlig och stolt nörd. På lågstadiet satt jag utanför klassrummet på rasterna och kastade pokébollar och höll förtvivlat in höger och B från och med andra vickningen för att vara säker på att DEN HÄR gången skulle den lägga sig på sniskan och byta färg. Jag spelade Zelda: Link’s Awekening innan jag kunde ett ord engelska och sprang till föräldrarna stup i kvarten för hjälp med översättning. I ett nummer av Super Play (om jag minns rätt) läste jag om något som kallades Final Fantasy VIII. Jag fattade ingenting. Vad då bli vän med monster? Men när jag såg spelet på Coop Forum i Uddevalla ett tag senare rusade jag fram och paxade det. “Mitt!” ropade jag. min kompis kom strax efter och ryckte åt sig sjuan. Bra val för oss båda. Åttan är fortfarande mitt favoritspel i serien. Förmodligen ligger väl en stor del nostalgi i grund för det. Jag vet inte hur många hundra timmar jag lagt framför TVn på grund av (tack vare) dem. Många.
Man kan väl säga att Nörd alltid varit en del av mig. Men aldrig något jag har känt att jag måste lyfta fram som ett statement. Jag tror aldrig att jag har sagt “Jag är en sån nörd” eller “Jo, jag är ju ganska nördig ändå”. Snarare är det alltid någon annan som påpekar min nördighet så snart mina intressen dyker upp. “Så du är lite av en nörd?” Ja, det kan man väl säga. Och i mina dagar har det väl blivit en del nörderier. Spel, manga, dinosaurier, tv-serier, musik, fantasy, Lovecraft (Mmm, Lovecraft), vetenskap med mera. Just nu pågår en slags nördrenässans – ett förnyat intresse för spel håller på att växa fram. Och mina akademiska nörderier i och med informationssökning och kunskapsorganisation fördjupas ständigt. Man kan väl egentligen skriva hur mycket som helst om det här (och varje ord jag skriver ekar med Hedlunds röst i huvudet…), men någon måtta får det fan vara. Jag har aldrig skämts över mina intressen, och hoppas att jag aldrig kommer behöva göra det. Det finns inget som kallas “guilty pleasure” för mig. Det känns rätt bra. Och varför skulle jag? För som I Fight Dragons så fint uttrycker sig: The Geeks Will Inherit The Earth (http://www.youtube.com/watch?v=Do61etbvpa4 Lyssna på den. Den är fantastisk)
Onekligen en svår fråga. Men jag har precis som många andra som svarat inte upplevt något “uppvaknande” och insett att jag är en nörd. Det har jag varit så länge som jag kan minnas. Jag har starka minnen från barndomen där jag och min bror blir lämnade hos mormor och morfar (föräldrarna skulle väl på galej) och vi direkt klistrade oss framför NES:et som fann där. Spelandes Super Mario bros 3 samtidigt som vi äter Kellog’s Frosties (eller något annat flingmärke) från en skål. Då var jag väl runt fyra år gammal.
Jag kommer även ihåg när jag och min polare några år senare sprang runt i skogen, pinnar handen, och lekte Zelda. Ocarina of Time. Vi var helt förtrollade. Musiken, världen, historien.
Jag har aldrig riktigt känt att det inte varit “okej” att vara nörd. Jag har inte heller något problem med att ge mig själv den titeln då jag förknippar det med något positivt. Något intressant.
Det kan dock bero på att mitt nörderi omfattar film, musik, rymden och spel. Vilket nu för tiden i alla fall känns relativt socialt accepterat.
Även comics har börjat leta sig in främst tack vare The Walking Dead (tack Kjellin!)
För övrigt förtjänar The Walking Dead säsong 3 en säl. Och därmed basta!
Må kraften vara med er!
När jag var 3 vet jag att nördintresset föddes, jag var besatt av dinosaurier och Turtles
Sen nördade jag starwars till den grad att när vi skulle börja med engelska i skolan kunde jag redan det mesta 🙂
Men det är nog inte förens jag hittade eran gamla pod som jag förstod att det finns folk som är lika nördiga som jag, innan dess fick man “hålla tillbaka” lite när man skulle prata om sina intressen för att bli mera acepterad.
Tack för att ni fått folk som mig att förstå att “we are not alone” 🙂
Jag anser mig inte bättre än andra bara för att jag inom vissa områden har bra kunskap. När jag läste igenom min kommentar, kan jag förstå varför du missförstod mig. Å ena sidan kan dessa monologer bli pinsamma just eftersom jag ibland har svårt att hejda ordflödet. Men allt som oftast kommer något slags stolthet över mig. Dock är det främst då någon som säger: “Oj vad du kan mycket”. eller liknande. Vet att det må te sig larvigt, men att få komplimanger/beröm gör mig tillfälligt stolt. Det får inte mig att känna mig överlägsen andra – bara duglig.
Alright 🙂