Torsdag! Det betyder att Sverige nördigaste kvartett har satt sig bakom mikrofonerna igen. Den här veckan ville vi verkligen lära oss något nytt, vi ville förstå vad bronies är för något. För, seriöst, vi reagerade nog precis lika fördomsfullt som alla andra när vi hörde uttrycket första gången. Bronies visar sig vara precis helt vanliga nördar.
Vi fick hjälp att reda ut allt av goa lyssnare som skrivit till oss samt komikern och röstskådespelaren Anneli Heed som bland annat givit röst till ponnyn Spitfire i den svenska dubbningen av My Little Pony: Friendship Is Magic. Vi passade även på att fråga Nintendo-nörden Anneli om dubbning och röstskådespeleri och om varför hon får åka till tyska ponykonvent och prata om Soarin’s äppelpaj.
I speldelen här veckan recenserar Hedlund och Bengtsson DMC: Devil May Cry och Berglöf har genomlidit Anarchy Regins.
I comics-delen berättar Kjellin om sin nya syn på Superior Spiderman och tipsar dig om att se Fringe.
Dessutom glider vi in på ämnet på “tåg och frimärken” efter att ha fått årets hittills bästa lyssnarmail, så Hedlund är toppnöjd med veckans show.
GLÖM EJ:
Fortsätt gärna diskussionen om bronykulturen som vi ber om i avsnittet. Vi är själva inte fans av showen (än) så vi vill gärna höra DIN synvinkel på ämnet. Kommentera!
Trevlig lyssning!
HÄR kan du lyssna på avsnittet via I LIKE RADIO.
HÄR kan du ladda ner det som mp3.
Kan rapportera att jag har ändrat uppfattning om bronies litegrann sen jag lyssnat på avsnittet.
Egentligen ska ju alla få gilla vad fan de vill, det gör ju inte mig något.
Det som egentligen störde mig hos bronies var att det var en minoritet som var lite för mycket i ansiktet på mig om serien osv. men egentligen är det såna i varje fandom.
Kort sagt har ni nog gjort mig mer accepterande och mindre dömande, så tack för det.
När det gäller er DmC: Devil May Cry-recension så håller jag inte med till 100%.
Jag har många problem med spelet (utöver håret, som många tror). Försöker hålla mig kortfattad (jag lyckades inte, när jag tittade i efterhand).
Nu jämför jag med DMC1 och DMC3, då dessa är de enda jag spelat. Ska börja med 4 när jag är klar med 3.
* Spelet körs i 30 bilder i sekunden jämfört med 60, flöder inte lika bra som DMC3 och 4, vilket, när man tänker på genren, är rätt viktigt
* Kontroll-layouten är copypastad från Heavenly Sword. Detta är inget negativt i sig, men det är inte Devil May Cry.
* Finns ingen lock-on. Hur ska man se vad man attackerar?
* Inga styles. DMC3 introducerade dessa, då du kunde levla up t.ex Swordmaster för att få mera moves på dina vapen, eller Trickster för att få bättre dodge-förmågor. Detta lät dig justera spelet för just dig och din spelstil.
* Arbiter-yxan och Aquila (kast-grejerna) är riktigt overpowered i jämförelse med t.ex ängel-lien
* Style-poängen är baserade på skada, inte hur mycket varierade moves du gör
* Devil Trigger får nu alla fiender runt dig att hovrera lamslagna i luften. Detta var inte fallet i de gamla spelen.
* Väldigt enkelt att ta slaget till luften och stanna där, där de fiender som är närstridsbaserade inte alls kan nå dig
* Fiender är väldigt passiva och attackerar typ varje 3 sekunder.
* Du tar inte mycket skada alls jämfört med de gamla spelen
* Bossar är väldigt lätta och fokuserar mycket på att lamslå bossen för att skapa ett attackfönster
* Som ett resultat av dessa två punkter är spelet väldigt lätt
* Fiender som kräver att du använder speciella vapen på dem bryter combo-flödet väldigt lätt
* Manusförfattaren Tameem Antoinades har öppet sagt att den gamla Dante inte längre är cool och att han inte alls bryr sig om fan-reaktionen
* Storyn är nästan på fanfiction-nivå, de svär för svärandets skull och spelet är helt seriöst om story och karaktär-development, även om det är väldigt omoget
* Ninja Theory insisterade om att använda Unreal Engine, även fast Capcom erbjöd dem använda MT Framework-motorn, och hjälp att överkomma alla språkbarriärer som kom med det
* Ninja Theory fastnade iallafall och fick ändå be om hjälp från Capcom
Tror inte ni tar upp allting i showen men, detta är toppen av isberget i stort sett när det gäller varför gamla DMC-fans inte gillar det nya DmC.
Själv kan jag säga att jag inte alls gillar kontrollschemat jämfört med DMC3. Det funkar bara inte.
I grund och botten är det Capcoms fel, då de ville ha ett nytt DMC för den västra marknaden med en västerländsk developer. De valde Ninja Theory för deras bra storylines. Saken är den att ingen berättade för Capcom att Ninja Theory outsourcade manusen för sina äldre spel.
Spelet är säkert helt OK på egen hand, men det är i min mening inte alls en DMC-titel, och Tameem Antoinades kan inte skriva manus för att rädda sitt liv.
Så vi håller inte med varandra, säkert. Men tänk vad trist världen skulle vara om alla tyckte likadant.
Hej, jag vill yttra mig om bronies och vad jag tycker om dom. Vad jag känner spontant när jag hör alla bronies kommentera här på bloggen och i andra liknande sammanhang, är att dom gärna sätter på sig offerkoftan och tycker synd om sig själva. Det känns som vita män som vill vara en minoritetsgrupp, och därmed går ut och klagar om hur svårt dom har det på internet. Jag säger inte att alla bronies beter sig på det här sättet, men dom flesta som yttrar sig på diverse sociala medier, har jag uppfattat som gnälliga och vad jag vill lyfta fram är att dom tycker så synd om sig själva. Dom framställer sig som en utsatt minoritetsgrupp, och det stör mig. Ta gärna upp det i nästa avsnitt, är nämligen nyfiken på vad ni har att säga. Ps. Jag har absolut ingenting emot bronies men det här är min uppfattning.
Det här med att det bara är killar i brony-fandomen tror jag är en myt som sprids mer utanför fandomen än av bronies själva. Om jag säger att jag gillar MLP till folk som aldrig hört talas om bronies tycker många bara att jag kollar vidare på barnprogram jag gillade som liten, inga konstigheter. Hör samma personer om en kille som gillar MLP blir det lätt en grej av det istället. För vi i västvärlden har ju ändå den bilden väldigt ofta att saker gjorda för tjejer är ointressanta för killar och så ska det bara vara.
Sen att många som känner till bronies i sin tur ifrågasätter hur en tjej kan kalla sig brony är en annan intressant aspekt tycker jag; helt plötsligt har de oinsatta gjort serien och dess fandom till en killgrej. Inuti communityt i sig har jag aldrig stött på det problemet överhuvudtaget. Definitionen jag oftast hör av ordet brony är att det är en person utanför seriens tänkta målgrupp, sen spelar det ingen roll vilken eller vilka parametrar i termen “femårig flicka” man inte lever upp till.
Det är inte bara fandomen som töjer och ifrågasätter könsroller. I en värld där barnprogram brukar lära ut hur viktigt det är för tjejer att vara smala och fina visar nya MLP att det finns många sorters tjejer där ute. Vissa är smarta och ledande i sitt fält. Vissa tränar hårt för att bli bäst på sin sport. Och den populära tjejen behöver inte på något sätt vara antagonistisk utan visas som snäll och givmild. Alla har de sina svårigheter, inre och yttre konflikter att tampas med. Men genom sin vänskap lär de av och genom varandra.
Fyfan vilken bra serie det här är =)
Hejsan!
Sitter och lyssnar på avsnittet just nu, och hittills (1 timme och fyra minuter in) är det ingen som tagit upp ett resonemang om det här med manligt/kvinnligt som jag fick lära mig för några år sedan, och som jag tycker är vettigt.
Att vara man har traditionellt sett värderats ganska högt, eller hur? “Manliga” värderingar som mod, styrka, kämparanda, att ta för sig, att beskydda, att vara Den Starke Räddaren I Nöden och så vidare. Det är förstås också ganska kul att få t.ex. rösta, äga mark och bestämma över sin egen framtid. Därför är det inte konstigt att kvinnor under arton- och nittonhundratalet närmat sig den “manliga sfären” – alla snubbar vill väl vara katt (förlåt, man). Att kvinnor går i byxor, att kvinnor klipper håret kort, det har inte varit lika suspekt. Det manliga är fortfarande normen.
Att däremot en man, som ju redan har tillgång till allt det här fantastiskt positiva och allt vad det medför i form av magsår och whatever, skulle sänka sig till den kvinnliga sfären och nedvärdera sig med något hemskt som att ta hand om människor eller arrangera blommor, det måste ju vara något FEL. Då kan han ju inte vara en Riktig Man. För det “kvinnliga”, det är ju något dåligt. Det är ju absolut inte lika bra att gilla romantiska komedier och mysiga hemmakvällar som att vara häradsbetäckare eller klättra i berg. Usch så fjolligt!
En flicka som gillar He-Man och wrestling, hon är en gullig pojkflicka. Oh så charmigt. En pojke som gillar My Little Ponies och att fläta mammas hår, han är lite suspekt. Kanske han är bög? Och så länge folk fortsätter att ge de “kvinnliga värderingarna” ett lägre värde kommer vi alla lida för det, inklusive tjejerna som får skit för att de faktiskt inte VILL lära sig allt om bilmotorer, för då är de plötsligt “svikare mot kampen”.
Summa summarum: Alla intressen och alla egenskaper borde vara lika högt värderade, men eftersom de inte är det ses det alltid som mer suspekt att s.a.s. “sänka” sig från en “bättre” sfär till en “sämre”.