Gott nytt 2014, nerds! Hoppas ledigheten har varit mysig och att du fått möjlighet att njuta av lite av dina favoritnörderier i lugn och ro.
Men vilka var egentligen dina favoritgeekigheter under 2013? Vi ställde frågan för ett par dagar sedan och nu är det dags att sammanfatta allt i den första podcasten för i år: NOTY – Nörderi Of The Year 2013!
Tack och förlåt!
Avsnittet kan du lyssna på här eller ladda ner det som mp3:
HÄR hittar du avsnittet via RSS
Denna vecka startar vi en ett tvådelat avsnitt där vi jämför två spel i samma genre, d.v.s. riva-hus-och-städa-upp-efter-simulatorerna!
Här i del ett börjar vi med Destruction Simulator, eller Blasting and Demolition Simulator som spelet heter enligt installationsprogrammet i Windows och ikonen på skrivbordet. men kartongen säger Destruction Simulator. Märker du hur det haglar av indikationer på att detta är ren kvalité?
Tack och förlåt!
//Hedlund & Nylund
Gott Nytt År nördar! Välkomna till mitt blogginlägg om de saker inom comics, film, TV, spel och annat som jag har nördat ner mig i under det gångna året, helt utan kategori och inbördes ordning, håll till godo!
Innan vi sätter igång måste jag bara ta upp det allra största och nördigaste jag gjort under året som gick – och det är förlovningen med min underbara fästmö Vanne Dupo, som endast kommer kunna överglänsas av ett riktigt nördigt bröllop till våren 2014! Det är det största och mest passionerade som hänt i mitt liv så här långt och därmed ju det nördigaste av allt i förlängningen. Hon är min Mary Jane, min Princess Leia, min Co-Op Partner 4 Life! Achievement Unlocked!
Så, då fortsätter vi!
– THE PRIVATE EYE –
Tänk att en uteslutande digital serie skulle vara en av de bästa storys som jag läst i år? En så uttalad analog-konservatist som jag trots allt är! Men så är det ju ett verk av den ofelbare Brian K Vaughan (Saga, Y: The Last Man, Pride of Baghdad mm). Detta helt oberoende och självpublicerade senaste verk skapat tillsammans med tecknaren Marcos Martin och färgläggaren Muntsa Vicente ligger helt rätt i tiden med sitt fokus när FRA-lagar och Wikileaks är heta ämnen i vår samtid. En spännande titt på en framtid där “The Cloud” har brustit och alla hemligheter har läckt ut, Internet är ett minne blott och personlig integritet och skyddad identitet är dett mest värdefulla som finns. Allt presenterat i ett uppfriskande format med “double page spreads” som ger en filmiskt widescreen-känsla med en tecknarstil som känns både retro och modern, samt en snygg popkulturell färggladhet. Via hemsidan panelsyndicate.com kan man just nu digitalt ladda hem de fem första numren (av 10 planerade) till ett pris du väljer själv! Till och med gratis om du så vill. Själv så hade jag dock inget problem att betala/donera en rimlig summa för denna fantastiska läsning. Gör det du också!
– PÄRLPLATTOR –
Vore det inte coolt om “Pärlplattsmysteriet” var en tidsreseparadox och att det visade sig att det var JAG som låg bakom dem hela tiden, utan att själv veta om det? Tänk dig om det var jag som plitade ihop dem i framtiden, hoppade in i en DeLorean och åkte tillbaka till förut någon gång och postade iväg dem? Nej, så är det ju absolut inte, den mystiske skaparen av pärlplattorna som skickats till Nördigt-redaktionen förblir okänd – MEN vintern 2013 var i alla fall då jag handlöst föll tillbaka till denna barndomspysselsyssla (ingen särskrivning där inte!) och återupptäckte charmen med denna pixelliknande konstform. Det var i alla fall givet vad som skulle pryda nördgranen hemma hos familjen Dupo/Kjellin i alla fall! Farligt vanebildande och terapeutiskt pillande, testa gärna själv!
– MARVEL’S AGENTS OF S.H.I.E.L.D. –
Det känns lite som en no-brainer med en TV-serie som utspelar sig i samma universum som de omåttligt populära Marvelfilmerna, som dessutom självaste Joss Whedon och hans gäng ligger bakom. Lägg därefter till den charmige agenten Phil Coulson i spetsen för en brokig skara av agenter samt en fet dos cameos och interna blinkningar till det övriga Marveluniversumet så är i alla fall jag såld. Det är mycket möjligt att min Marvelfanboyism gör mig fett partisk här, men jag tycker faktiskt att den här serien håller måttet. Låt gå för att den kan ha stapplat lite trevande efter det klockrena Whedon-regisserade pilotavsnittet, men efter 10 stycken episoder så har den definitivt hittat sin form och jag är helt fast!
– THE LAST OF US –
Jag hade fullt förtroende för att Naughty Dog skulle leverera med sitt nya IP, det handlar ju trots allt om skaparna av bland annat tre superba Nathan Drake-spel. Men istället för ett humoristiskt matinéäventyr fick vi denna gång en postapokalyptisk överlevnads-historia med samma sömlösa berättaranda och väloljade spelmekanik som Uncharted-serien och med karaktärer som engagerar och motiverar. Huvudpersonen Joel må vara en stereotypisk manskaraktär, men det är definitivt den unga tjejen Ellie som är spelets höjdpunkt. Inför spelåret 2013 trodde jag att det skulle bli rätt jämnt skägg mellan detta och Beyond: Two Souls (som tyvärr visade sig vara lite av en besvikelse). Men nu i efterhand är det solklart att The Last of Us är den självklara vinnaren!
– LEGO MARVEL SUPER HEROES –
Legospelen har redan sedan tidigare varit personliga favoriter, vare sig det handlat om Star Wars, Batman, Harry Potter, LOTR eller någon annan franchise, så när det blev klart att TT Games skulle ge sig på mina kära superhjältar härnäst så var det nästan för bra för att vara sant. Än en gång kanske jag är partisk med min fanboyism, men detta är helt klart det bästa Lego-spelet hittills. Grundreceptet är i allra högsta grad detsamma som tidigare spel i serien, vare sig det handlar om storyuppdragen och deras omspelningsvärde, jakten på collectibles, låsa upp nya figurer eller den sköna och charmiga metahumorn. Men i kombination med detta fantastiska universum som jag håller så kärt så kan det inte bli annat än succé! Bara det faktum att Marvel-gudfadern Stan Lee gör upprepade cameos gör det hela värt att spela! Excelsior!
– MARVEL PHASE TWO –
Favoriterna i biomörkret under 2013 var absolut den första dubbelpunchen i andra ronden av Marvels cinematiska universum: Iron Man 3 och Thor: The Dark World. Båda dessa filmer tar vid efter kulmineringen som var The Avengers och trots att båda hjältarnas respektive rullar innebar nya kaptener i regissörsstolarna så tycker jag att så väl Shane Black som Alan Taylor levererade, likaväl som de återvändande skådisarna i båda filmerna, vare sig det handlar om Robert Downey Jr. och Gwyneth Paltrow eller Chris Hemsworth och Natalie Portman – OCH framför allt Tom Hiddleston, som gjort charm-elakingen Loki till en fanfavorit både genom sin insats på vita duken och sin ödmjuka personlighet i verkliga livet (hoppas verkligen att du sett hans stunt vid San Diego Comic-Con, annars klicka HÄR). Marvel fortsätter att leverera i biomörkret och jag blir bara mer och mer pepp inför de kommande filmerna i Phase Two!
Sådärja! Där har du några av höjdpunkterna för mig i år. Utöver detta har jag även haft mycket behållning med filmer som Star Trek: Into Darkness (oh, ja, nog är man en Cumberbitch allt), Despicable Me 2, Monsters U, The Croods och Kick Ass 2 – allt med originalspråk och i hederlig 2D så klart! Jag vill även slå ett slag för Foo Fighters-frontmannen Dave Grohl och hans dokumentär Sound City som är ett måste för musikälskare och framför allt ljudnördar! På TV-fronten är det även väl värt att nämna Orange Is The New Black och första halvan av The Walking Dead S04 som i alla fall jag personligen tycker höll bra kvalité (men någon ny säl-incident blir det inte, jag pallar inte en vända till). I spelhörnan har jag loggat många timmar med spel som Batman: Arkham Origins, Tomb Raider, Deadpool och GTAV och några ytterligare comics som kommit under 2013 som jag rekommenderar är fortsättningen av Saga (den håller fortfarande världsklass), Hawkeye av Matt Fraction och även om jag bokstavligen avskyr vad Dan Slott sysslat med senaste tiden med min favorit-väggklättrare så finns en “superior”-titel som faktiskt varit riktigt underhållande: Superior Foes of Spider-Man. Spana in den, men undvik Spider-Ock-fiaskot om du frågar mig.
Så där har du mitt NOTY 2013! Glöm inte att kommentera själv här på Nördigt.nu eller via Facebook, Twitter eller mailen vad du nördat under året som gick – så ser vi till att ha ett nytt fantastiskt år med nördigheter!
//Kjellin
2013 är ett nördminne blott. Men innan vi startar 2014 (med en ny episod av podcasten den 9 jan) så kommer här min sammanfattning av året som gick.
När man konsumerar så mycket nörderi som du och jag ändå gör, då är det ibland svårt att välja ut topparna. Jag har valt att plocka ut de nörderier som gett mig den där barnsligt glada magkänslan, du vet den där känslan som gör att det bara spritter i hela huvudet och du blir så lycklig att hjärnan stänger av allt annat en stund.
Då kör vi.
Tågpassionen som återuppstod 
I mars 2013 fyllde jag år och mina svärföräldrar och min svåger gav mig Steamversionen av Train Simulator 2013 i födelsedagspresent. Idag sitter jag här med 192 timmar tågkörning klockade och jag lär inte sluta. Det var egentligen när Nylund började prata om simulatorer och tåg i fabruari som min barndoms stora nördkärlek väcktes till liv och efter att jag spelat TS2013 så fanns det liksom ingen hejd. Jag berättar mer om varför jag älskar tåg i den här filmen, men summa summarum så blev 2013 året då jag kom tillbaka till nörderiet där allt egentligen började, innan TV-spelen, innan filmerna: Tågen – både i digital- och modellform.
Musiken
Den här listpunkten tillägnas Ivan “Ljudbalken” Nikcevic och de dumheter jag har fått äran att skapa ihop med honom. Den är också ytterligare ett tack till Europes keyboardist, Mic Michaeli, som skapade toner till oss rakt från hjärtat när han arrangerade om klassikern “Carrie”.
Musiken har alltid varit en stor del av den jag är och min passion, så att få fortsätta att skapa nördmusik var en av de stora höjdpunkterna under 2013. Och jag kan inte lägga nog med tryck på Ljudbalkens roll i detta. Det är en ynnest att få komma med en urdum idé och sen höra den förverkligas framför mina öron. Wow, bara wow.
Skalet kring GTAV – Inte spelet
Det framgick ganska tydligt i vår recension av GTAV i EP41 att spelet har en rutten kvinnosyn (det var absolut inte bara vi som påpekade detta). Och även om single player-delen så här i efterhand känns lite fylld av outnyttjad potential (som kanske förändras när Rockstar börjar släppa SP-DLC) så går det inte att förneka att Los Santos är en magisk plats.
Jag tillhör dårarna som ibland startade upp GTAIV och bara promenerade genom Liberty City. Och jag har kommit på mig självm ed att göra samma sak i GTAV, med den enda skillnaden att jag ny går runt med min egna karaktär i GTA Online och kanske avslutar cykelturen längs stranden med att sno en bil som Simeon vill ha.
Spelet i sig är helt ok, men det som får mig att fnittra är den otroliga detaljrikedomen i spelvärlden. Ljudet, smusten, fysiken, ljuset, känslan. Allt är skapat på en sådan löjlig nivå att det inte går annat än att häpna. Den enda missen är nog järnvägsövergångarnas brist på röda ljus. Patcha för fan.
Let’s Play
2013 fick jag äntligen tummen ur och testade det här med Let’s Plays. Jag ville testa en egen show och utmana mig själv med att vara underhållande och prata ensam (vilket jag gjort i många år inom radion) och att klippa till filmen så att den är underhållande och håller ett okej tempo (något jag ALDRIG gjort tidigare).
Men jag ville såklart även sjösätta en dum idé som jag och Mats Nylund pratat om länge: Simulatorsöndag.
Det känns otroligt kul med den responsen vi fått på våra Let’s Plays, du verkar tycka om det och vi fullkomligen älskar det. Och på frågan “hur länge kan ni hålla på med simulatorer?” så svarar vi: Så länge det släpps dåliga spel att spela och det här året började ju bra på den fronten.
Men det som Simulatorsöndag verkligen fått mig att inse är att jag förändrats som gamer. Jag underhålls inte lika lätt av skjutande eller snabbt bilkörande längre. Simulatorerna må vara skitkassa i flera avseenden, men vad de visat mig är att jag numera kräver något ännu djupare av mina spel, inte bara storymässigt, utan även mekaniskt. Det ska bli kul att se hur detta påverkar mitt spelår 2014.
Skalet kring Elysium – Inte filmen
Jag fullkomligen älskar Neill Blomkamps District 9. Jag var aspepp på Elysium, men den kom inte ens i närheten av att ge mig en nerdgasm på ett storyplan. Jag har sett om filmen en gång till och den blev sämre i mina ögon. Detta sker på grnd av saker som att det tydligt märks att Jodie Fosters karaktär hade en dialekt från början, som senare dubbats bort. Eller när det kommer till Sharlto Copleys karaktär, där hans ogrundade drivkrafter står till grund för mina frågetecken.
Men samtidigt som jag plågar mig igenom en klyschig, halvtrist story så njuter mina ögon och min kropp av varje hundradel av effekterna och estetiken i Blomkamps film. Robotarna, bilarna, materialen på rymskeppen, rymdskeppen – allting är så snyggt och det får mina nördsinnen att hoppa omkring i skallen på mig.
Nästa gång får du göra en bra film också Blomkamp, så jag kan njuta till fullo.
Orange Is The New Black
Vi lär prata om denna i vårt NOTY-avsnitt den 9 januari. Men vår recension finns här. Jag säger bara: Crazy Eyes!
–
Där har du mina höjdpunkter från 2013. Mer av detta kommer som sagt i NOTY-avsnittet av podcasten.
KOM IHÅG att lämna in din egna lista till oss innan den 8 januari! Läs mer HÄR!
//Hedlund