[NÖRD:IGT]

2013 är ett nördminne blott. Men innan vi startar 2014 (med en ny episod av podcasten den 9 jan) så kommer här min sammanfattning av året som gick.

När man konsumerar så mycket nörderi som du och jag ändå gör, då är det ibland svårt att välja ut topparna. Jag har valt att plocka ut de nörderier som gett mig den där barnsligt glada magkänslan, du vet den där känslan som gör att det bara spritter i hela huvudet och du blir så lycklig att hjärnan stänger av allt annat en stund.
Då kör vi.

Tågpassionen som återuppstod I mars 2013 fyllde jag år och mina svärföräldrar och min svåger gav mig Steamversionen av Train Simulator 2013 i födelsedagspresent. Idag sitter jag här med 192 timmar tågkörning klockade och jag lär inte sluta. Det var egentligen när Nylund började prata om simulatorer och tåg i fabruari som min barndoms stora nördkärlek väcktes till liv och efter att jag spelat TS2013 så fanns det liksom ingen hejd. Jag berättar mer om varför jag älskar tåg i den här filmen, men summa summarum så blev 2013 året då jag kom tillbaka till nörderiet där allt egentligen började, innan TV-spelen, innan filmerna: Tågen – både i digital- och modellform.

Musiken

Den här listpunkten tillägnas Ivan “Ljudbalken” Nikcevic och de dumheter jag har fått äran att skapa ihop med honom. Den är också ytterligare ett tack till Europes keyboardist, Mic Michaeli, som skapade toner till oss rakt från hjärtat när han arrangerade om klassikern “Carrie”.
Musiken har alltid varit en stor del av den jag är och min passion, så att få fortsätta att skapa nördmusik var en av de stora höjdpunkterna under 2013. Och jag kan inte lägga nog med tryck på Ljudbalkens roll i detta. Det är en ynnest att få komma med en urdum idé och sen höra den förverkligas framför mina öron. Wow, bara wow.

Skalet kring GTAV – Inte spelet
Det framgick ganska tydligt i vår recension av GTAV i EP41 att spelet har en rutten kvinnosyn (det var absolut inte bara vi som påpekade detta). Och även om single player-delen så här i efterhand känns lite fylld av outnyttjad potential (som kanske förändras när Rockstar börjar släppa SP-DLC) så går det inte att förneka att Los Santos är en magisk plats.
Jag tillhör dårarna som ibland startade upp GTAIV och bara promenerade genom Liberty City. Och jag har kommit på mig självm ed att göra samma sak i GTAV, med den enda skillnaden att jag ny går runt med min egna karaktär i GTA Online och kanske avslutar cykelturen längs stranden med att sno en bil som Simeon vill ha.
Spelet i sig är helt ok, men det som får mig att fnittra är den otroliga detaljrikedomen i spelvärlden. Ljudet, smusten, fysiken, ljuset, känslan. Allt är skapat på en sådan löjlig nivå att det inte går annat än att häpna. Den enda missen är nog järnvägsövergångarnas brist på röda ljus. Patcha för fan.

Let’s Play

2013 fick jag äntligen tummen ur och testade det här med Let’s Plays. Jag ville testa en egen show och utmana mig själv med att vara underhållande och prata ensam (vilket jag gjort i många år inom radion) och att klippa till filmen så att den är underhållande och håller ett okej tempo (något jag ALDRIG gjort tidigare).
Men jag ville såklart även sjösätta en dum idé som jag och Mats Nylund pratat om länge: Simulatorsöndag.
Det känns otroligt kul med den responsen vi fått på våra Let’s Plays, du verkar tycka om det och vi fullkomligen älskar det. Och på frågan “hur länge kan ni hålla på med simulatorer?” så svarar vi: Så länge det släpps dåliga spel att spela och det här året började ju bra på den fronten.
Men det som Simulatorsöndag verkligen fått mig att inse är att jag förändrats som gamer. Jag underhålls inte lika lätt av skjutande eller snabbt bilkörande längre. Simulatorerna må vara skitkassa i flera avseenden, men vad de visat mig är att jag numera kräver något ännu djupare av mina spel, inte bara storymässigt, utan även mekaniskt. Det ska bli kul att se hur detta påverkar mitt spelår 2014.

Skalet kring Elysium – Inte filmen
Jag fullkomligen älskar Neill Blomkamps District 9. Jag var aspepp på Elysium, men den kom inte ens i närheten av att ge mig en nerdgasm på ett storyplan. Jag har sett om filmen en gång till och den blev sämre i mina ögon. Detta sker på grnd av saker som att det tydligt märks att Jodie Fosters karaktär hade en dialekt från början, som senare dubbats bort. Eller när det kommer till  Sharlto Copleys karaktär, där hans ogrundade drivkrafter står till grund för mina frågetecken.
Men samtidigt som jag plågar mig igenom en klyschig, halvtrist story så njuter mina ögon och min kropp av varje hundradel av effekterna och estetiken i Blomkamps film. Robotarna, bilarna, materialen på rymskeppen, rymdskeppen – allting är så snyggt och det får mina nördsinnen att hoppa omkring i skallen på mig.
Nästa gång får du göra en bra film också Blomkamp, så jag kan njuta till fullo.

Orange Is The New Black
Vi lär prata om denna i vårt NOTY-avsnitt den 9 januari. Men vår recension finns här. Jag säger bara: Crazy Eyes!

–

Där har du mina höjdpunkter från 2013. Mer av detta kommer som sagt i NOTY-avsnittet av podcasten.
KOM IHÅG att lämna in din egna lista till oss innan den 8 januari! Läs mer HÄR!

//Hedlund