EP89 – Den med NOTY 2014

IMG_0983

I årets första [NÖRD:IGT] blickar vi tillbaka på de bästa, analoga som digitala, nördiga upplevelserna från det gångna året. Det blir NOTY (nerdy of the year) 2014 med andra ord.

Vi startar showen med att läsa upp två lyssnarmejl, och går sedan vidare och snackar om de bästa filmerna från förra året. Inte helt oväntat har Niklas sett en rad filmpärlor, och pratar bland annat om The Grand Budapest Hotel och Coen-rullen Inside Llewyn Davis. Tove, Mats, Peter och Vanne enas om att Guardians of the Galaxy var årets mest underhållande blockbuster.

Spelsnack blir det också, och Tove får ännu en gång lyfta Dragon Age: Inquisition till skyarna. Vanne vurmar för skräcksmygarspelet Alien: Isolation, Mats för X-Com-inspirerade Xenonauts och Peter tipsar om 2014 års tre bästa iOS-spel.

I TV-delen blir det bland annat (vid sidan av givna favoriter som Sherlock, Game of Thrones och Orange is the New Black) varmt prat om Downton Abbey och Gotham från Vanne och Peter. Niklas hyllar TV-versionen av Fargo medan Tove och Mats tipsar om Gillian Anderson-serien The Fall. Peter lyfter även fram Foo Fighters-dokumentärserien Sonic Highways som en av årets TV-höjdpunkter.

Givetvis sammanfattas även 2014 års bästa comics, bland annat pratar Peter om Ms. Marvel, Niklas om Saga och Mats om Southern Bastards.

Vi läser även upp några lyssnares NOTY-listor. Tack till alla som lämnade kommentarer på Twitter, Facebook och i bloggen!

Puss hej!

Avsnittet kan du lyssna på här eller ladda ner det som mp3:

HÄR hittar du avsnittet via RSS

Och HÄR i iTunes

Inför EP89: NOTY 2014!

NOTY2014Nördigt Of The Year! Årets första podcastavsnitt kommer att fokusera på det bästa från nördåret 2014. Vi i [NÖRD:IGT] kommer att berätta om alla de spel, filmer, TV-serier och andra nörderier som vi tycker förtjänar sälar… och kanske blir det även en och annan klubbad säl.

Vi vill självklart även höra vad DU har tyckt varit bäst under Nördåret 2014. Så kommentera nedan, eller hör av dig på Facebook, Twitter eller maila och berätta om dina favoritnörderier under det gångna året – och förbered dig på att få höra om Toves favoritindiespel, Peters Marvelfanboyism, Mats simulatorhöjdare, Niklas höjdpunkter från biomörkret, Vannes nyfunna anglofili och om Jonas är högljudd!

Vi hörs på onsdag! Puss Hej!

 

EP53 – Den med NOTY 2013

NOTY 2013Gott nytt 2014, nerds! Hoppas ledigheten har varit mysig och att du fått möjlighet att njuta av lite av dina favoritnörderier i lugn och ro.

Men vilka var egentligen dina favoritgeekigheter under 2013? Vi ställde frågan för ett par dagar sedan och nu är det dags att sammanfatta allt i den första podcasten för i år: NOTY – Nörderi Of The Year 2013!

Tack och förlåt!

Avsnittet kan du lyssna på här eller ladda ner det som mp3:

HÄR hittar du avsnittet via RSS

Och HÄR i iTunes

Bäverberg

NOTY 2013: Kjellins favoriter från året som gick

NOTY KjellinGott Nytt År nördar! Välkomna till mitt blogginlägg om de saker inom comics, film, TV, spel och annat som jag har nördat ner mig i under det gångna året, helt utan kategori och inbördes ordning, håll till godo!

Photo 2013-11-24 22 09 39Innan vi sätter igång måste jag bara ta upp det allra största och nördigaste jag gjort under året som gick – och det är förlovningen med min underbara fästmö Vanne Dupo, som endast kommer kunna överglänsas av ett riktigt nördigt bröllop till våren 2014! Det är det största och mest passionerade som hänt i mitt liv så här långt och därmed ju det nördigaste av allt i förlängningen. Hon är min Mary Jane, min Princess Leia, min Co-Op Partner 4 Life! Achievement Unlocked!

Så, då fortsätter vi!


– THE PRIVATE EYE –
the_private_eyeTänk att en uteslutande digital serie skulle vara en av de bästa storys som jag läst i år? En så uttalad analog-konservatist som jag trots allt är! Men så är det ju ett verk av den ofelbare Brian K Vaughan (Saga, Y: The Last Man, Pride of Baghdad mm). Detta helt oberoende och självpublicerade senaste verk skapat tillsammans med tecknaren Marcos Martin och färgläggaren Muntsa Vicente ligger helt rätt i tiden med sitt fokus när FRA-lagar och Wikileaks är heta ämnen i vår samtid. En spännande titt på en framtid där “The Cloud” har brustit och alla hemligheter har läckt ut, Internet är ett minne blott och personlig integritet och skyddad identitet är dett mest värdefulla som finns. Allt presenterat i ett uppfriskande format med “double page spreads” som ger en filmiskt widescreen-känsla med en tecknarstil som känns både retro och modern, samt en snygg popkulturell färggladhet. Via hemsidan panelsyndicate.com kan man just nu digitalt ladda hem de fem första numren (av 10 planerade) till ett pris du väljer själv! Till och med gratis om du så vill. Själv så hade jag dock inget problem att betala/donera en rimlig summa för denna fantastiska läsning. Gör det du också!


Photo 2013-12-18 18 43 56– PÄRLPLATTOR –
Vore det inte coolt om “Pärlplattsmysteriet” var en tidsreseparadox och att det visade sig att det var JAG som låg bakom dem hela tiden, utan att själv veta om det? Tänk dig om det var jag som plitade ihop dem i framtiden, hoppade in i en DeLorean och åkte tillbaka till förut någon gång och postade iväg dem? Nej, så är det ju absolut inte, den mystiske skaparen av pärlplattorna som skickats till Nördigt-redaktionen förblir okänd – MEN vintern 2013 var i alla fall då jag handlöst föll tillbaka till denna barndomspysselsyssla (ingen särskrivning där inte!) och återupptäckte charmen med denna pixelliknande konstform. Det var i alla fall givet vad som skulle pryda nördgranen hemma hos familjen Dupo/Kjellin i alla fall! Farligt vanebildande och terapeutiskt pillande, testa gärna själv!


shield– MARVEL’S AGENTS OF S.H.I.E.L.D. –
Det känns lite som en no-brainer med en TV-serie som utspelar sig i samma universum som de omåttligt populära Marvelfilmerna, som dessutom självaste Joss Whedon och hans gäng ligger bakom. Lägg därefter till den charmige agenten Phil Coulson i spetsen för en brokig skara av agenter samt en fet dos cameos och interna blinkningar till det övriga Marveluniversumet så är i alla fall jag såld. Det är mycket möjligt att min Marvelfanboyism gör mig fett partisk här, men jag tycker faktiskt att den här serien håller måttet. Låt gå för att den kan ha stapplat lite trevande efter det klockrena Whedon-regisserade pilotavsnittet, men efter 10 stycken episoder så har den definitivt hittat sin form och jag är helt fast!


TheLastOfUs– THE LAST OF US –
Jag hade fullt förtroende för att Naughty Dog skulle leverera med sitt nya IP, det handlar ju trots allt om skaparna av bland annat tre superba Nathan Drake-spel. Men istället för ett humoristiskt matinéäventyr fick vi denna gång en postapokalyptisk överlevnads-historia med samma sömlösa berättaranda och väloljade spelmekanik som Uncharted-serien och med karaktärer som engagerar och motiverar. Huvudpersonen Joel må vara en stereotypisk manskaraktär, men det är definitivt den unga tjejen Ellie som är spelets höjdpunkt. Inför spelåret 2013 trodde jag att det skulle bli rätt jämnt skägg mellan detta och Beyond: Two Souls (som tyvärr visade sig vara lite av en besvikelse). Men nu i efterhand är det solklart att The Last of Us är den självklara vinnaren!


– LEGO MARVEL SUPER HEROES –
legomarvel
Legospelen har redan sedan tidigare varit personliga favoriter, vare sig det handlat om Star Wars, Batman, Harry Potter, LOTR eller någon annan franchise, så när det blev klart att TT Games skulle ge sig på mina kära superhjältar härnäst så var det nästan för bra för att vara sant. Än en gång kanske jag är partisk med min fanboyism, men detta är helt klart det bästa Lego-spelet hittills. Grundreceptet är i allra högsta grad detsamma som tidigare spel i serien, vare sig det handlar om storyuppdragen och deras omspelningsvärde, jakten på collectibles, låsa upp nya figurer eller den sköna och charmiga metahumorn. Men i kombination med detta fantastiska universum som jag håller så kärt så kan det inte bli annat än succé! Bara det faktum att Marvel-gudfadern Stan Lee gör upprepade cameos gör det hela värt att spela! Excelsior!


ironman3– MARVEL PHASE TWO –
Favoriterna i biomörkret under 2013 var absolut den första dubbelpunchen i andra ronden av Marvels cinematiska universum: Iron Man 3 och Thor: The Dark World. Båda dessa filmer tar vid efter kulmineringen som var The Avengers och trots att båda hjältarnas respektive rullar innebar nya kaptener i regissörsstolarna så tycker jag att så väl Shane Black som Alan Taylor levererade, likaväl som de återvändande skådisarna i båda filmerna, vare sig det handlar om Robert Downey Jr. och Gwyneth Paltrow eller Chris Hemsworth och Natalie Portman – OCH framför allt Tom Hiddleston, som gjort charm-elakingen Loki till en fanfavorit både genom sin insats på vita duken och sin ödmjuka personlighet i verkliga livet (hoppas verkligen att du sett hans stunt vid San Diego Comic-Con, annars klicka HÄR). Marvel fortsätter att leverera i biomörkret och jag blir bara mer och mer pepp inför de kommande filmerna i Phase Two!


Sådärja! Där har du några av höjdpunkterna för mig i år. Utöver detta har jag även haft mycket behållning med filmer som Star Trek: Into Darkness (oh, ja, nog är man en Cumberbitch allt), Despicable Me 2, Monsters U, The Croods och Kick Ass 2 – allt med originalspråk och i hederlig 2D så klart! Jag vill även slå ett slag för Foo Fighters-frontmannen Dave Grohl och hans dokumentär Sound City som är ett måste för musikälskare och framför allt ljudnördar! På TV-fronten är det även väl värt att nämna Orange Is The New Black och första halvan av The Walking Dead S04 som i alla fall jag personligen tycker höll bra kvalité (men någon ny säl-incident blir det inte, jag pallar inte en vända till). I spelhörnan har jag loggat många timmar med spel som Batman: Arkham Origins, Tomb Raider, Deadpool och GTAV och några ytterligare comics som kommit under 2013 som jag rekommenderar är fortsättningen av Saga (den håller fortfarande världsklass), Hawkeye av Matt Fraction och även om jag bokstavligen avskyr vad Dan Slott sysslat med senaste tiden med min favorit-väggklättrare så finns en “superior”-titel som faktiskt varit riktigt underhållande: Superior Foes of Spider-Man. Spana in den, men undvik Spider-Ock-fiaskot om du frågar mig.

Så där har du mitt NOTY 2013! Glöm inte att kommentera själv här på Nördigt.nu eller via Facebook, Twitter eller mailen vad du nördat under året som gick – så ser vi till att ha ett nytt fantastiskt år med nördigheter!

//Kjellin

NOTY 2013: Hedlunds lista med spår av tåg

HEDLUND - NOTY 20132013 är ett nördminne blott. Men innan vi startar 2014 (med en ny episod av podcasten den 9 jan) så kommer här min sammanfattning av året som gick.

När man konsumerar så mycket nörderi som du och jag ändå gör, då är det ibland svårt att välja ut topparna. Jag har valt att plocka ut de nörderier som gett mig den där barnsligt glada magkänslan, du vet den där känslan som gör att det bara spritter i hela huvudet och du blir så lycklig att hjärnan stänger av allt annat en stund.
Då kör vi.

Tågpassionen som återuppstod RC6 från RocoI mars 2013 fyllde jag år och mina svärföräldrar och min svåger gav mig Steamversionen av Train Simulator 2013 i födelsedagspresent. Idag sitter jag här med 192 timmar tågkörning klockade och jag lär inte sluta. Det var egentligen när Nylund började prata om simulatorer och tåg i fabruari som min barndoms stora nördkärlek väcktes till liv och efter att jag spelat TS2013 så fanns det liksom ingen hejd. Jag berättar mer om varför jag älskar tåg i den här filmen, men summa summarum så blev 2013 året då jag kom tillbaka till nörderiet där allt egentligen började, innan TV-spelen, innan filmerna: Tågen – både i digital- och modellform.

Musiken

Den här listpunkten tillägnas Ivan “Ljudbalken” Nikcevic och de dumheter jag har fått äran att skapa ihop med honom. Den är också ytterligare ett tack till Europes keyboardist, Mic Michaeli, som skapade toner till oss rakt från hjärtat när han arrangerade om klassikern “Carrie”.
Musiken har alltid varit en stor del av den jag är och min passion, så att få fortsätta att skapa nördmusik var en av de stora höjdpunkterna under 2013. Och jag kan inte lägga nog med tryck på Ljudbalkens roll i detta. Det är en ynnest att få komma med en urdum idé och sen höra den förverkligas framför mina öron. Wow, bara wow.

Skalet kring GTAV – Inte spelet
Hedlund - Ledare i Bengtssons BuddiesDet framgick ganska tydligt i vår recension av GTAV i EP41 att spelet har en rutten kvinnosyn (det var absolut inte bara vi som påpekade detta). Och även om single player-delen så här i efterhand känns lite fylld av outnyttjad potential (som kanske förändras när Rockstar börjar släppa SP-DLC) så går det inte att förneka att Los Santos är en magisk plats.
Jag tillhör dårarna som ibland startade upp GTAIV och bara promenerade genom Liberty City. Och jag har kommit på mig självm ed att göra samma sak i GTAV, med den enda skillnaden att jag ny går runt med min egna karaktär i GTA Online och kanske avslutar cykelturen längs stranden med att sno en bil som Simeon vill ha.
Spelet i sig är helt ok, men det som får mig att fnittra är den otroliga detaljrikedomen i spelvärlden. Ljudet, smusten, fysiken, ljuset, känslan. Allt är skapat på en sådan löjlig nivå att det inte går annat än att häpna. Den enda missen är nog järnvägsövergångarnas brist på röda ljus. Patcha för fan.

Let’s Play

2013 fick jag äntligen tummen ur och testade det här med Let’s Plays. Jag ville testa en egen show och utmana mig själv med att vara underhållande och prata ensam (vilket jag gjort i många år inom radion) och att klippa till filmen så att den är underhållande och håller ett okej tempo (något jag ALDRIG gjort tidigare).
Men jag ville såklart även sjösätta en dum idé som jag och Mats Nylund pratat om länge: Simulatorsöndag.
Det känns otroligt kul med den responsen vi fått på våra Let’s Plays, du verkar tycka om det och vi fullkomligen älskar det. Och på frågan “hur länge kan ni hålla på med simulatorer?” så svarar vi: Så länge det släpps dåliga spel att spela och det här året började ju bra på den fronten.
Men det som Simulatorsöndag verkligen fått mig att inse är att jag förändrats som gamer. Jag underhålls inte lika lätt av skjutande eller snabbt bilkörande längre. Simulatorerna må vara skitkassa i flera avseenden, men vad de visat mig är att jag numera kräver något ännu djupare av mina spel, inte bara storymässigt, utan även mekaniskt. Det ska bli kul att se hur detta påverkar mitt spelår 2014.

Skalet kring Elysium – Inte filmen
Elysium Robots - GO GO GO!Jag fullkomligen älskar Neill Blomkamps District 9. Jag var aspepp på Elysium, men den kom inte ens i närheten av att ge mig en nerdgasm på ett storyplan. Jag har sett om filmen en gång till och den blev sämre i mina ögon. Detta sker på grnd av saker som att det tydligt märks att Jodie Fosters karaktär hade en dialekt från början, som senare dubbats bort. Eller när det kommer till  Sharlto Copleys karaktär, där hans ogrundade drivkrafter står till grund för mina frågetecken.
Men samtidigt som jag plågar mig igenom en klyschig, halvtrist story så njuter mina ögon och min kropp av varje hundradel av effekterna och estetiken i Blomkamps film. Robotarna, bilarna, materialen på rymskeppen, rymdskeppen – allting är så snyggt och det får mina nördsinnen att hoppa omkring i skallen på mig.
Nästa gång får du göra en bra film också Blomkamp, så jag kan njuta till fullo.

Orange Is The New Black
Vi lär prata om denna i vårt NOTY-avsnitt den 9 januari. Men vår recension finns här. Jag säger bara: Crazy Eyes!

Där har du mina höjdpunkter från 2013. Mer av detta kommer som sagt i NOTY-avsnittet av podcasten.
KOM IHÅG att lämna in din egna lista till oss innan den 8 januari! Läs mer HÄR!

//Hedlund

NOTY 2013: Nylund rundar av

NOTY Nylund

Ännu ett år är till ända. 2013 var ett år då mängder av bra spel släpptes, då Netflix skapade en bättre tv-serie än HBO och då vi faktiskt började prata om sexismen i spelbranschen. Och med “vi” menar jag då givetvis vi män, vi som faktiskt utgör 90% (eller det kanske ska vara 86%, 14% av den svenska spelbranschen lär bestå av kvinnor numera, vilket tragiskt nog måste ses som en framgång). Att vi börjat inse hur priviligierade vi är och eventuellt funderar på att göra något åt det måste man se som ett steg i rätt riktning, om än oändligt litet. Tove har skrivit en krönika om det här på SvD, som är oändligt bättre än något jag kan krysta fram här.

Spel är, som du kanske anat, min stora passion. Därför tänkte jag traditionsenligt lista det bästa som hänt i spelvärlden under 2013, och kanske lite annat också. Sånt jag tänkt på såhär i elfte timmen, dagen före det nya året. Som om det skulle spela någon roll att en godtyckligt satt siffra höjs med ett, på ett godtyckligt valt datum. Jag vet att många hunnit före mig, men vafan: Man kan ju inte blogga om det bästa 2013 förrän året verkligen är slut!

Simulatorsöndag

farming sim

Jag och Christian kom äntligen igång med vår Youtube-serie, som vi snackat lite vagt om i flera år nu. Simulatorsöndag är den perfekta platsen att hitta ingående tittar på de mest bisarra simulatorer, samt en hel del spel som förmodligen inte skulle kallas simulatorer alls, om det inte vore för det faktum att jag och CH verkligen vill spela dem och därmed behöver en ursäkt. Guldklimpar som Woodcutter Simulator (där man ser världen ur penisperspektiv och sågar ner träd med tuschpenna), Airport Simulator (där man gör absolut ingenting) och Farming Simulator (som är bra på riktigt, och har fått Christian och mig att starta en liten gård tillsammans online) har gjort 2013 till ett mycket roligare år för mig. Tack Christian och tack alla som tittar. Varför gör ni det? Jag vet inte, men jag älskar er för att ni gör det.

Xcom: Enemy Within

xcom pixie

Xcom: Enemy Unknown var en perfekt, finstämd och framför allt otroligt spännande och spelbar tolkning av originalspelet från 1993. Jag har spelat det minst en gång om året sedan det kom, och nu har jag en modern version, med modern spelmekanik och uppsnyggad grafik att spela istället. Undergångsstämningen och den härliga stressen är exakt desamma. Spelet är bättre på att berätta en historia om förlust och uppoffring än alla CoD, MoH och Battlefield tillsammans, vilket faktiskt är lite pinsamt för de stora AAA-studiorna. Expansionen Enemy Within upprörde många då den kostade lika mycket som spelet gjorde när det kom, men med tanke på att den totalt förvandlar spelupplevelsen och lägger till många detaljer som vi inte trodde var möjliga (som basinvasioner och en tredje fraktion att slåss mot), är det SÅ värt det!

The Last of Us

last of us ellie

The Last of Us är historien om tonåriga Ellie och hennes resa igenom ett USA efter (svamp-)zombieapokalypsen. Visst, större delen av spelet kontrollerar du Joel, hennes surmulne, mordiske följeslagare. Men det är Ellie som gör avtryck, och de alltför korta bitar när jag får spela som henne är det jag minns från spelet. Ett medvetet drag från Naughty Dogs sida, och ett som gör detta spel oförglömligt. Ellie är ingen “stark kvinna”, hon är en karaktär som börjar nära barndomen och växer till en vuxen, mångfacetterad människa under spelets gång. Det gör det här spelet till en av de stora upplevelserna under året, trots att du tvingas spela det med den hemska PS3-kontrollen, eftersom det av någon oförklarlig anledning är plattformsexklusivt. Kan inte 2014 bli året när vi slutar med sådana idiotiska barnsligheter?

Indiekavalkaden

ksp probe motljus

Jag kan inte lista ett enda indiespel som är bäst 2013. Det kom helt enkelt för många och jag har tillbringat många, många timmar med spel som Darkout, Shelter, Kentucky Route Zero, Papers Please, Don’t Starve, The Hunter och många, många andra. Om du vill ha fantastiska spelupplevelser är det bara att plöja sig igenom listan ovan, du kommer inte att ångra det. Indiespelen har redan fått ett brett genombrott, men under året har det släppts så oerhört många bra spel med minimala budgetar och ingen marknadsföring, att jag nästan blir tårögd. Det indiespel jag tillbringat mest tid med är dock fortfarande Kerbal Space Program – en rymdsimulator med humor och stil, som ännu inte är släppt men som kan köpas via Steam Early Access om du vill spela en tidig version redan nu. Gör det.

Assasin’s Creed IV: Black Flag

pirates c64

Ja, Assassin’s Creed-spelmekaniken suger fortfarande grisröv. Storyuppdragen består till 90% av alltför svåra, alltför långa skuggningar av random ond person och du kan fortfarande inte gå längs trottoaren utan att av misstag klättra upp på varenda lyktstolpe och husfasad du råkar passera närmare än tre meter. Men det spelar ingen roll. Assassin’s Creed IV: Black Flag handlar om att segla, och att strida till sjöss i ditt skepp, the Jackdaw. Så fort du sätter foten ombord förvandlas Black Flag till Pirates, fast som det sett ut i allas våra huvuden även medan vi spelade den lågupplösta Commodore 64-versionen där alla fartyg var tre pixlar höga. Det är en fantastisk prestation, enda missen är att vi inte kan hoppa över storyuppdragen och de helt meningslösa framtidsscenerna.

World of Warplanes (och andra gratisspel)

wowarplanes

WoWP är ett bra spel. Men det jag fastnar för är vad det representerar: Det faktum att det går att skapa ett gratisspel utan att skörta upp spelarna. Du måste inte göra spelet plågsamt dåligt för de icke-betalande, du kan göra ett bra spel och erbjuda MER och BÄTTRE prylar till den som stoppar in en slant, utan att förstöra för alla andra. Det har både Wargaming.net och Sony Online fattat. World of Tanks, World of Warplanes och Planetside 2 är alla exempel på gratisspel som faktiskt ÄR gratis och sedan erbjuder mer, valfritt innehåll för en lagom slant. The Hunter skulle egentligen varit med här, men jag tycker att gratisversionen är lite för snål, med en enda djurart att jaga och en enda karta. The Hunter är (om du betalar någon femtiolapp i månaden) ett underbart spel, där du strövar igenom vackra skogar i realistisk jakt på gulliga djur. Det är dock inte det perfekta exemplet på ett bra gratisspel.

Next Gen

trollface

Playstation 4, eller är det 3, släpptes äntligen i Sverige någon månad före jul. Köpte du en? Grattis, nu har du en fyrkantig låda, idealisk om du råkar ha ett bord där ett av benen är 5,3 cm för kort. Vill du spela spel får du dock vänta länge, än så länge finns inte ett enda som är värt pengarna, eller ens spelbart.

Xbox One, tja vad säger man om Xbox One. Microsoft låtsas att översättningen av programvaran kommer att ta ett år – vilket skulle göra den till den mest ingående, noggranna och dyraste översättningen i världshistorien – men vi fattar ju alla att de helt enkelt inte hinner tillverka tillräckligt många maskiner för att fylla hyllorna med osålda konsoler som ingen ännu har hunnit skapa spel till, även i Europa.

 

Gott nytt år, kära läsare! Vi ses på den andra sidan

NOTY 2013: Lyssnarnas Val

NOTY 2013 - Lyssnarnas ValNär vi är tillbaka med podcasten igen i januari så kommer vi att starta året med ett NOTY-avsnitt! Vi kommer inte att göra en lista med GOTY eftersom vi inte är bara en spelpodcast, utan kommer att dra in alla våra nörderier under en mer passande flagga. Och det vill vi att du göra också!

Kommentera nedanför och berätta vilka dina nördhöjdpunkter var under 2013! Det kan handla om spel, comics, film, TV-serier, röstskådespelare, podcastavsnitt, traktorinköp, Star Trek-trosor, LEGO-hattar … ja, vad som helst så länge det handlar om din nördiga passion!
De mest kreativt uppbyggad/roligaste/knäppaste/mest unika listorna kommer definitivt hamna i NOTY-podden.

Ett tips: Internet är aldrig att lita på så planerar du att skriva en lång text, se till att ha ctrl+c, ctrl+v och notepad i närheten.

LISTA!

ÅRETS NÖRDERI 2012: Bengtssons Lista

NOTY 2012 TBDet här är mina tv-favoriter från 2012. OBS! Innehåller mycket brittiskt.

Downton Abbey 3

  • Downton Abbey säsong 3

“Herrskap och tjänstefolk”-scenariet är alltid lockande. Men jag har aldrig sett konceptet gestaltat så här varmt, gemytligt och fängslande. Downton Abbey är egentligen en brittisk överklassåpa, men serien är så välskriven och skådespelarna så suveräna att jag glömmer bort det. Särskilt vasst blir det i Dame Maggie Smiths scener. Hon spelar den mycket syrliga och träffsäkra äldre grevinnan Grantham, mor till den nuvarande Lord Grantham. Det är kring hans familj och deras tjänstefolk på godset Downton Abbey som serien utspelar sig. Första säsongen utspelade sig 1912, när Titanic sjönk, och nu har tiden passerat in på 20-talet. Godsets överlevnad står på spel och frågan är om kusin Matthew Crawley någonsin ska kunna lyckas övertyga Lord Grantham om att modernisera driften av det. Minst lika intressant är tjänstefolkets liv och leverne, och ett antal nya intriger blossar upp när nya betjänter anställs.
Är man anglofil som jag (då har man förmodligen i och för sig redan sett Downton Abbey), gottar man ned sig extra mycket i detaljerna som formar detta sena sekelskiftesliv – hur personer agerar eller vilka normer som styrde. Har man inte koll på vad som ansågs passande då är det bara att följa butlern Carsons mycket indignerade min när reglerna bryts, eller gud förbjude – något så modernt som telefonen pluggas in!
Extra rolig trivia är att nästan allt filmas on location på Highclere Castle, som Downton-godset heter egentligen. Det kostar så mycket pengar att driva Highclere att paret som äger det inte hade kunnat bo kvar om Downton Abbey filmats någon annanstans (ytterligare en kul sak är att både Hugh Bonneville och Penelope Wilton också har dykt upp i Doctor Who).
Hur som helst, tredje säsongen bjuder på fler hjärtskärande intriger än tidigare med nya och gamla karaktärer. Det är fenomenalt bra och jättebrittiskt.

Sherlock 2 Specials

  • Sherlock säsong 2

Benedict Cumberbatch och Martin Freeman fortsätter att briljera som nutidens Sherlock Holmes och John Watson. Säsong två höjde spänningsnivån genom att föra John och Sherlock närmare varandra och samtidigt utmana deras vänskap med en dominatrix och en psykopat. Tv blir sällan såhär bra eller såhär smart. Mycket är det tack vare det intelligenta manuset. För att inte tala om den rysligt stämningsfulla musiken eller den eleganta grafiska inramningen. Jag kan inte ge Sherlock tillräckligt många superlativ.
Utan att avslöja något gav slutet av “The Reichenback Fall” 2012 års största huvudbry. Och svaret på frågan vi alla ställde oss kommer inte på ett bra tag – om vi har tur, tidigast i början på 2014.
Jag förstår varför detta fandom innehåller så knäppa fans (no offense, jag är en Cumberbitch). Under den plågsamma väntan (även mellan säsong ett och två) har internet exploderat med roliga/skumma/galna memes kring John och Sherlock, eller Johnlock som det oftast skrivs ihop. De vanliga är förstås queera läsningar av deras förhållande, liksom John som en igelkott och Sherlock som en utter (ja, sök snabbt på tumblr så märker ni). Det kommer ni som är sherlocked också syssla med när väntan på säsong 3 blir för plågsam. Jag lovar.

tyrion-lannister-1024

  • Game of Thrones säsong 2

Vad gör man för att fantasy ska tas på allvar? Man smutsar ned klyschorna och låter alla prata brittisk engelska. Det är förstås inte hela historien bakom tv-seriens succé. Men bokserien A Song of Ice and Fire, som Game of Thrones bygger på, vände upp och ned på fantasygenrens konventioner, och presenterade mer realistiska förutsättningar. Riddare i glimrande rustningar är lika godhjärtade som svinstiorna i Westeros är rena. Och råkar man ha (för ovanlighetens skull) goda intentioner (Eddard Stark, jag tittar på dig) kommer det förmodligen att gå åt pipsvängen. Begreppet “god” är nämligen oftast synonymt med “korkad” i Game of Thrones (återigen, Eddard, jag tittar på dig).
Säsong två då. Jag som slukade dessa böcker och minns dem nästan kusligt väl, har mina klara reservationer. Medan säsong ett höll sig förhållandevis nära boken har mycket ändrats i säsong två. Ur adaptionssynpunkt kan jag förstå det mesta. Vissa var riktigt coola ändringar och enbart till det bättre. Givetvis tänker jag på Tywin och Aryas många scener. De var välspelade och innehöll så mycket nerv att jag fick gåshud varenda gång de samtalade. Mycket, mycket bra.
Men vad jag verkligen inte gillade var hur lite Daenerys fick vara med och hur platt Jon Snows storyline blev. De blev bortskuffade och istället fick Robb Stark (eh, största puckot efter sin pappa?) plus tjej en massa bildtid. Tröttsamt! Nästan lika trist var allt omotiverat sex och nakna tjejer. Nog för att böckerna är till brädden fulla med krystade sexscener, det var ändå fler och värre i tv-serien. Jag tröstar mig med att Jon Snow och Daenerys får bli bad ass i säsong tre. Det går inte att undvika.
Nu klagar jag kanske en del i onödan. Ärligt talat är serien väldigt välspelad (Peter Dinklages Tyrion är ett exempel av många). Trots att jag inte tycker intrigen blev riktigt lika vass som i första säsongen är det fortfarande bra och spännande. “Blackwater Bay”, jag säger bara det.

true_blood_season_5_poster_contest_by_lyukp3-d4vjgox

  • True Blood säsong 5

Trots att True Blood lyckats spåra ur mer än lovligt mycket sedan seriens början 2008, är den i mitt tycke fortfarande väldigt underhållande. Efter fem års dedikerat tittande, har jag också fäst mig mycket vid seriens karaktärer. Det händer oproportionerligt mycket saker under kort tid i True Blood, en inre logik man måste acceptera för att kunna bli underhållen. Det är mycket blod, men framförallt mycket sex. Till skillnad från Game of Thrones används sex och naket mycket mer jämställt i True Blood. Men från att ha varit rent tantsnusk har sexet fått lämna plats för allt mer komplicerade intriger, fler karaktärer och mer övernaturligheter. Snart finns det ingen kvar som inte har åtminstone någon magisk förmåga/kan förvandla sig till djur/är vampyr/[insert annan övernaturlig kraft]. Fjärde säsongen var värst hittills på den fronten. Den femte säsongen lyckades göra serien något mer jordnära (no pun intended) igen, och det var mycket tack vare The Vampire Authority: den hemliga vampyrregeringen. Vampyrerna är trots allt det mest fängslande med serien. Både Eric och Bill har utvecklats parallellt, åt olika intressanta håll. Pam fortsätter att vara seriens coolaste och mest bamfiga karaktär. Och liksom Game of Thrones finns tillräckligt många karaktärer för att alla ska kunna ha någon att se upp till/identifiera sig med/vilja cosplaya som. Dessutom är Anna Paquin (Rogue i X-men-filmerna) med. Bara en sådan sak. Har ni inte sett True Blood, gör det. Den är rakt igenom läcker.

Doctor Who - Series 7

  • Doctor Who säsong 7

Självklart finns Doctor Who med bland mina tv-favoriter under 2012. Det är som en familjemedlem. Jag älskar serien i ur och skur, men jag förbehåller mig rätten att kritisera just för att jag bryr mig.
Sjunde säsongen av DW är för det första inte avslutad. Halva säsongen är kvar (och sänds nu i vår). Men jag gillar inte vart den är på väg. Jag är inte vidare nöjd med hur Steven Moffat skrivit DW sedan han tog över efter Russel T. Davies 2010 (han gör däremot ett jättebra jobb med Sherlock). Jag tycker att han tenderar att skriva sexistiskt. Han skriver kvinnor i typiska hora-madonna-roller, låter dem inte prata med varandra utan att prata om Doktorn (eller andra män), eller gör dem till modeller (varför gjorde han så mot Amy i säsong sex?). Därtill pågår ett konstant retconnande av vad som är vedertagna fakta i Who-universumet, liksom minimal kontinuitet med den gamla serien. Moffat har fortsatt på samma sätt i säsong sju, och hittills har det varit mycket effekter, oneliners och  ingen riktigt svärta. Jag känner inte heller att sjunde säsongen har någon storyarc, något som ändå brukar bli tydligt efter fem-sex avsnitt in i säsongen. Amy och Rorys final var förvisso rörande. Men jag blev desto mer tårögd av en youtube-video som visade en storyboard-scen som aldrig filmades (megaspoiler). Jag tycker att det säger en del. Moffat skjuter högt och missar ofta målet.
Jag är med andra ord inte glad på Doctor Who just nu, och saknar David Tennants tionde Doktor liksom Russel T. Davies extra mycket. Men jag älskar den här serien i alla fall. Och om Captain Jack kommer tillbaka till 50-årsjubliéet är allt förlåtet.

netflix

  • Netflix

Att lagligt se på film och tv-serier blev 2012:s stora nättrend, i form av streamingtjänster. Bäst hittills är Netflix.
Jag var inte något fan när den lanserades i oktober. Filmutbudet var undermåligt och innehöll mestadels mediokra 90-talsrullar med antingen Steven Seagal eller Jean-Claude Van Damme. Det var enbart seriekatalogen som visade upp någon som helst potential – det fanns åtminstone Doctor Who, Sherlock och några till intressanta brittiska serier.
Men jag har fortsatt använda tjänsten och utbudet har blivit bättre, i synnerhet har fler tv-serier lagts till. Nu sitter jag och nyfiket bläddrar igenom serier jag har hört mycket bra om men aldrig haft chansen att se. Framförallt creddiga och/eller välgjorda nördserier. De är kanske inte lika aktuella som mina ovanstående serietips, men jag rekommenderar verkligen att se exempelvis Misfits, Torchwood, Firefly och Buffy the Vampire Slayer om man missat dem. Riktigt färska serier kan man dock inte se via Netflix, och de lagliga alternativen för det är tyvärr fortfarande få. Men man kan se Doctor Who från Eccleston till Smith, och det är guld värt.

KJELLINS COMICS-TIPS – The road so far …

Kjellins vackra ögon

Det har med tiden blivit lite av en standard att jag i varje episod passar på att tipsa om en comic som jag tycker är riktigt jäkla bra. Inte varje gång, ibland har det helt enkelt inte fått plats, som till exempel när vi snackade GOTY, då var fokus fullt och helt på det så klart.

Men ett par stycken har det nu hunnit bli – och här snackar vi lite mindre uppenbara guldkorn som jag velat uppmärksamma, utöver de klassiska serier som jag tror alla känner till att jag läser (t ex om alla Marvel-hjältar som Spider-Man, X-Men, Daredevil, Hulk osv). Så här har du en lista över de comics jag snackat om än så länge:


Saga1coverByFionaStaplesSAGA: Redan i EP03 tipsade jag om detta mästerverk publierat av Image som även hamnade på min NOTY-lista för 2012. Författaren Brian K. Vaughan och tecknaren Fiona Staples har skapat en historia som är lika episk och storslagen som Star Wars och Sagan om Ringen (med inslag av Shakespeare-drama, typ Romeo & Julia) men samtidigt så annorlunda och nyskapande att det är svårt att jämföra med något annat. Det är otroligt spännande att följa paret Marko och Alana, två vilsna själar från varsin ras och sida i ett galaktiskt krig och deras kamp om att undkomma båda sidor med sin nyfödda dotter Hazel. Läs! NU!


SuperiorSUPERIOR: Vill du läsa något som känns som en Hollywood-film i pappersform är det bara att plocka upp vad som helst av Mark Millar. Faktum är att många av hans verk redan filmatiserats, vissa bra (Kick-Ass), andra mindre bra tolkade (Wanted – serien är dock kanon). Serien jag tipsade om i EP04 är illustrerad av Leinil Francis Yu och är historien om Simon, en bräcklig, MS-sjuk, rörelsehindrad pojke som en dag vaknar upp som sin stora idol – den fiktiva superhjälten Superior, med hans kropp, superkrafer och allt! En charmig berättelse som är ett kärleksbrev till Superman och lite av en innovativ variant på Tom Hanks-rullen Big.


powersPOWERS: Möt Christian Walker och Deena Pilgrim, de är agenter som utreder brott med koppling till superkrafter. Hur coolt låter inte det? En serie som blandar den klassiska superhjältegenren med crime noir och prodedurdeckare, tänk CSI men med superhjältar – och skurkar. Denna serie som jag tipsade om i EP05 är skapad av Brian Michael Bendis tillsammans med tecknaren Michael Avon Oeming som publicerades först av Image och numera av Marvels underetikett för kreatörsägda serier, Icon. Just nu är även en TV-serie baserad på tidningen under utveckling hos FX med bland annat Jason Patric i en av rollerna.


runawaysRUNAWAYS: En grupp tonåringar som träffas årligen på grund av deras föräldrars gemensamma åtaganden upptäcker att deras päron är… ondskefulla superskurkar! De bestämmer sig för att rymma hemifrån och försöker komma till rätta med sina öden och egna krafter i skuggan av sina föräldrars arv. Snacka om tonårsrevolt! Serien publicerades av Marvel under åren 2003-2009, skapades av Brian K. Vaughan och togs så småningom över en sväng av självaste Joss Whedon! I EP06 snackade jag om detta välskrivna tonårsdrama som inte pågår för tillfället, men karaktärerna dyker upp lite då och då i andra Marvel-tidningar.


invincible_INVINCIBLE: Visst, Robert Kirkman är förmodligen mest känd som mannen bakom The Walking Dead som utöver sin comics-form även blivit en superpopulär TV-serie. Men han har även skapat denna egensinniga variant på den klassiska superhjältesagan, publicerad av Image som jag nämnde i EP09 om Mark Grayson, en tonårskille som ärver sina superkrafter av sin far (en utomjording med alter egot Omni-Man) som lovar att beskydda jorden samtidigt som han försöker hantera sitt ursprung och den dagliga dramatiken som en tonårskille kan stöta på. En perfekt introduktion till superhjältegenren som nyligen firade 100 utkomna nummer.


y_the_last_manY: THE LAST MAN: I EP10 tipsade jag om denna serie av Brian K. Vaughan och Pia Guerra som gavs ut av Vertigo och kom i 60 nummer som finns i 10 samlingsvolymer. Historien som berättas följer Yorick Brown, en ganska omärkvärdig kille och hans apa Ampersand. De är de enda kvarvarande däggdjuren med y-kromosom (dvs manliga varelser) som finns kvar på jorden. För plötsligt en dag dog alla män simultant överallt i en händelse som senare refereras till som “the plague”. Mysteriet kring vad som orsakat detta, samt de situationer som Yorick hamnar i när han försöker ta sig fram i en värld där han nu är den sista levande mannen är en historia som rekommenderas starkt!


Där har du en liten sammanställning på de comics som jag tagit upp och tipsat om så här långt! Fler kommer det självklart att bli. Så sätt igång och läs – och kommentera gärna med dina intryck, tankar, tips etc.

//Peter

ÅRETS NÖRDERI 2012: Hedlunds lista

NOTY CHNär jag tittar tillbaka på nördåret 2012 så känner jag att spelfronten mest gav mig känslan av “meh”, medan comics, TV-serier och film fyllde tillfredställningsbägaren till bristningsgränsen.
Min NOTY-lista* kommer peka på det som jag anser är mina nördhöjd- och lågpunkter från året som gick. Dessa är listade helt utan inbördes ordning och jag tar inte med några spel, då vi avhandlat den biten i podcasten.

COMICS:

The Walking Dead #100
TWD100Telltales spel lyckades fånga den atmosfär som gör denna franschise så bra. TV-serien är egentligen aldrig ens i närheten. Men grundmaterialet är där The Walking Dead skiner som mest och i år nådde man nummer 100.
Den tomhet, ilska och sorg jag kände när jag läst klart den tidningen, så har inget litterärt verk fått mig att känna – någonsin. Jag ska inte spoila något, men #100 gör det på egen hand värt att läsa den här serien, bara för att visa dig potentialen i en bra comic.

Teenage Mutant Ninja Turtles – Color Classics
Skalchock!Som den TURTLES-NÖRD jag är så blev 2012 året då jag verkligen kunde gräva ner mig i mina stora hjältar från barndomen. Inte nog med att jag fick en ny TV-serie (som jag kommer till längre ned), jag fick äntligen chans att gå tillbaka till Eastman och Lairds grundmaterial och lära känna de osnuttifierade sköldpaddorna. Och inte nog med det: Jag slipper utrymmesproblematiken för there’s a fucking app for that.

Batman – The New 52
CraneThe New 52 innehåller många bra BATMAN-story arcs och 2012 bjöd på några av de vassare (Night of The Owls, någon?). Jag har svårt att välja en enda, men jag kan nämna ett ögonblick som står ut för mig. Det var när jag i Batman The Dark Knight #12 fick se mer av Jonathan Cranes bakgrund. Den obehagliga synen som möter mig när jag öppnar tidningen (illustrerad av geniet David Finch) fick mig verkligen att känna: “Så, det är därför Batman är min favorit”.

FILM:

Skyfall

Meta-humor, Ensam Hemma-grown up edition, en tyst Ola Rapace och Javier Bardem vs. Daniel Craig – What’s not to love? Trots en av världens mest omotiverade sexscener (“Oj, jag ska bara ta en dusch, whoops, det är en hemlig agent här helt plötsligt – LIGGA!”) så är SKYFALL den enda riktiga uppföljaren till CASINO ROYALE. Och med en Bond-låt som bara osar klass och nostalgi så hamnar denna film på listan över mina favoriter med 007, endast hotad av just Casino Royale, men vassare än GoldenEye.

The Hobbit: An Unexpected Journey
gollumVi kommer att recensera The Hobbit i EP08, då får du veta vad jag verkligen tyckte.
Men jag kan hinta om att Freeman, McKellen och Serkis stjäl showen. Helt och hållet.
Och från och med nu ska jag kalla Lövet för Jonas “Smutsaren” Berglöf.

The Dark Knight Rises
BaneFANBOYGASM! *splort*. Moving on. (Recensionen av TDKR finns i episod 05)

TV-SERIER:

Teenage Mutant Ninja Turtles

teenage-mutant-ninja-turtles-characters-tmnt-characters-nick-com

Jag försökte nyligen titta på den gamla TMNT-serien från 90-talet. Den har åldrats extremt dåligt. Daterad slapstick, uselt tempo och rätt kassa storys.
Men i år släppte Nickelodeon sin nya Turtles-serie (som jag skrev detaljerat om HÄR) och jag känner mig som ett barn igen. Efter 12 avsnitt så är jag extremt nöjd med vad man gjort med serien som har varit en av mina stora nördglädjekällor i år. Det är på nivån där introt till varje program får mig att sitta och le som en tok.

Game Of Thrones
GoTJag tänker inte skriva någon längre text om Game Of Thrones då mina kollegors listor, podcasten och varenda nörd med självaktning redan bitit tag i den biten. Klass, klass, klass.

ÅRETS SOUNDTRACK:

Journey (PS3)JourneyFör mig stod valet mellan musiken till FEZ, The Dark Knight Rises, The Hobbit och Journey. Valet blev i slutändan ganska enkelt då musiken till både TDKR och Bilbo Extended Version är mycket påbyggnad från Nolans Batman-trilogi respektive Peter Jacksons Lord Of The Rings-paket och tonerna i FEZ, tja, de är vackra men resonerade inte lika starkt med mig som min etta.
Journeys musik går ut som vinnare tack vare den vackra audiovisuella upplevelsen som spelet ger dig. Bild, ljud och estetik i en härlig symbios. Kompositören Austin Wintory ska vara nöjd. Men är det bara jag som blir rädd när jag läser att han ska göra musiken till nästa Leisure Suit Larry?

ÅRETS NOSTALGITRIPP:

Star Blazers/Space Battleship Yamato
starblazersJag hade en VHS-kassett med två avsnitt av den här serien när jag var liten. Berglöf förväxlar den alltid med Starzinger, men det är två helt olika serier.
2012 var året då jag plockade upp Star Blazers (eller Space Battleship Yamato som den heter på japanska) och såg hela den klassiska animeserien. Den är från slutet på 70-talet, vilket gör att alltid har en väldigt speciell feeling, t.ex. så är det mycket funk-slap-gitarrer när det blir spännande, vilket resulterar i en komisk retroporrfilmskänsla så fort det vankas rymdbatalj. Grädden på moset att huvudpersonens namn: Derek Wildstar!
Det var underbart att få uppleva äventyret i sin helhet och jag kommer definitivt smyga tillbaka till serien igen i framtiden.

ÅRETS BESVIKELSER:

Michael Clarke Duncans bortgång

Jag kan inte klandra någon eller något för detta. Så här är livet.
Men som röstskådespelare, spelnörd, filmnörd och människa så beundrade jag Michael Clarke Duncans konstnärsskap. Att denna mörka röst tystnade i september i år, bara 54 år gammal, är en stor förlust. Men vi fick i alla fall ynnesten att få njuta av hans glans ett tag.
Vila i frid, Mr. Duncan. Tack för inspirationen.

Dexter
DexterJag ska inte spoila något. MEN.
Jag är adopterad från Indien. Jag har en syster som är adopterad från Indien. Vi är inte biologiskt knutna till varandra, men vi har växt upp ihop under samma tak med våra svenska föräldrar. Bara för att man inte är blodsband så går man inte och blir KÄR I SITT SYSKON! WTF, Dexter! Det som spårade ur redan förra säsongen användes nu som förklaring till en massa frågeställingar som i sig var helt bisarra! Och plot holes! Alla dessa plot holes!
När serien tappar grepp om den verklighet som den själv byggt upp, så är det dags att lägga ner. Vid det här laget är nästa säsong (uttalat den sista) knappt ens intressant.

Mass Effect 3 – Leviathan DLC
LeviathanInga spoilers här, promise. Missförstå mig rätt, Mass Effect 3:s DLC Leviathan är rent storymässigt det bästa DLC:t som släppts till serien, näst efter Overlord till ME2. Men det är just det som är problemet, det är DLC.
Leviathan ger dig hyperväsentlig story och bakgrund som förändrar hela grunden för Mass Effect-universumet och ditt synsätt på allting i det. Att inte släppa detta som en del i historien är bland det mest korkade besulten som Bioware (läs: EA) tagit. Känslan är extra sur efter det uppenbart (men i mina ögon, icke katastrofala) småsura ihopknytandet av säcken. Att många, precis som jag, fick uppleva Leviathan EFTER att huvudspelet var klart är inget annat än en besvikelse.

Prometheus
PrometheusKillen som ska vara den som hittar är den som går vilse. Noomi Rapace vet inte vilken typ av dialekt hon ska använda. Och DNA, är det någon i den här filmen som vet vad DNA verkligen är?
Magplask.
_________

DÄR har du min lista! Jag skulle kunna hålla på ett tag till, men här drar jag en gräns.

Håller du med mig? Blev du sugen på nått? Har du nått tips som du tycker jag bör kolla in? Kommentera!

Och missa inte listorna från Tove, Jonas, Peter och Henric. De ligger i samma bloggkategori.

//Hedlund

*Nörderi Of The Year