Mats spelar: Far Sky

far sky top

Minecraft under vattnet. Det var min, och av kommentarerna på Steam-forumet att döma alla andras första tanke när jag startade Far Sky, ett spel om att överleva under vattnet efter att din ubåt går sönder.

Premissen är enkel: Du har begränsat med luft och måste ta dig till en närliggande undervattensbas för att se om du kan hitta utrustning och förnödenheter. Du måste hitta de nio ubåtsbitarna, och när du gjort det kan du återvända till ytan. Eftersom din dykardräkt är gjord för att klara trycket på flera hundra meters djup, är den för tung för att simma upp med, så du måste ha ubåten för att undfly djupet. Och varje gång du lämnar basen måste du hålla koll på luften så att du inte drunknar.

I din väg står hajar, barracudor och jättebläckfiskar. Samt förstås svält och kvävning. Om du går för djupt, krossas du av trycket efter en liten stund. För att inte svälta måste du jaga fisk eller odla grönsaker i basen. Det senare tar tid, men är betydligt säkrare än att skjuta fisk med harpungeväret, eftersom blodet drar till sig rovfiskar som inte tvekar att anfalla dig när de inser att du redan snott den gratislunch de trodde sig vädra. Allt detta skildrat i procedurgenererad grafik, som med hjälp av lite smarta ljuseffekter, som solljus som blir svagare ju djupare du går, resulterar i ett spel som stundtals är förvånansvärt vackert.

far sky whale

Det finns egentligen två sätt att spela Far Sky på: Antingen letar du reda på ubåtsdelarna direkt, även om du först måste hitta lite mineraler som koppar och mangan (!) att uppgradera din dykardräkt med. Det går att klara spelets rudimentära kampanj på någon timme eller två om man verkligen vill. Därefter låser du upp sandlådeläget, vilket i praktiken ÄR Minecraft under vattnet.
Sätt två är att ta det lugnt, samla resurser, utforska övergivna undervattensbaser och skeppsvrak och kartlägga den procedurgenererade bergsryggen.

Jag valde förstås det senare, mest eftersom det är ett spel som verkligen fångar den klaustrofobiska, otrygga känslan av att vandra omkring på havsbotten, långt ifrån solljus och värme. Jag njuter av att utforska raviner i jakt på guldådror, eller att reparera förfallna baser så att jag kan få luft och utforska dem i lugn och ro. Jag flyr i panik från jättebläckfiskar som blir sura när jag snor deras kristaller, jagar hajar och rider på valar. Och jag tycker nog att det är lite kusligt att utforska en övergiven bas, som jag precis lyckats reparera och pumpa ut vattnet ur. Spelet fångar perfekt känslan av att befinna sig under vatten, och skapar sig därmed en liten sub-nisch i sub-genren. Det är helt enkelt mysigt att bo på havsbotten i ett par timmar och jag har alltid älskat spel som låter mig samla och utforska så länge jag vill och orkar.

far sky base

Enda nackdelen med Far Sky (det är svårt inte skriva Far Cry istället, fingrarna har en egen vilja ibland) är egentligen att det inte blir mer än så. Kampanjen är intressant, men kort och när du klarat den erbjuder sandlådeläget egentligen inte något nytt. Jag har haft en mysig helg med Far Sky, men jag tror inte att det här blir något långtidsförhållande. Utvecklaren säger att spelet är färdigt, och planerar inga tillägg eller expansioner, vilket är lite synd. Det har dock den komiska effekten att de som vanligen gnäller på forumet om att ett spel släppts som Early Access och inte är färdigt, nu gnäller över att spelet är färdigt och inte kommer att få fler uppdateringar…

För €15 på Steam är det här ändå ett spel du bör uppleva om du vill ha en originell, stämningsfull och vacker sandlåda att utforska. Håll ett öga på luftmätaren bara!

NOTY 2013: Nylund rundar av

NOTY Nylund

Ännu ett år är till ända. 2013 var ett år då mängder av bra spel släpptes, då Netflix skapade en bättre tv-serie än HBO och då vi faktiskt började prata om sexismen i spelbranschen. Och med “vi” menar jag då givetvis vi män, vi som faktiskt utgör 90% (eller det kanske ska vara 86%, 14% av den svenska spelbranschen lär bestå av kvinnor numera, vilket tragiskt nog måste ses som en framgång). Att vi börjat inse hur priviligierade vi är och eventuellt funderar på att göra något åt det måste man se som ett steg i rätt riktning, om än oändligt litet. Tove har skrivit en krönika om det här på SvD, som är oändligt bättre än något jag kan krysta fram här.

Spel är, som du kanske anat, min stora passion. Därför tänkte jag traditionsenligt lista det bästa som hänt i spelvärlden under 2013, och kanske lite annat också. Sånt jag tänkt på såhär i elfte timmen, dagen före det nya året. Som om det skulle spela någon roll att en godtyckligt satt siffra höjs med ett, på ett godtyckligt valt datum. Jag vet att många hunnit före mig, men vafan: Man kan ju inte blogga om det bästa 2013 förrän året verkligen är slut!

Simulatorsöndag

farming sim

Jag och Christian kom äntligen igång med vår Youtube-serie, som vi snackat lite vagt om i flera år nu. Simulatorsöndag är den perfekta platsen att hitta ingående tittar på de mest bisarra simulatorer, samt en hel del spel som förmodligen inte skulle kallas simulatorer alls, om det inte vore för det faktum att jag och CH verkligen vill spela dem och därmed behöver en ursäkt. Guldklimpar som Woodcutter Simulator (där man ser världen ur penisperspektiv och sågar ner träd med tuschpenna), Airport Simulator (där man gör absolut ingenting) och Farming Simulator (som är bra på riktigt, och har fått Christian och mig att starta en liten gård tillsammans online) har gjort 2013 till ett mycket roligare år för mig. Tack Christian och tack alla som tittar. Varför gör ni det? Jag vet inte, men jag älskar er för att ni gör det.

Xcom: Enemy Within

xcom pixie

Xcom: Enemy Unknown var en perfekt, finstämd och framför allt otroligt spännande och spelbar tolkning av originalspelet från 1993. Jag har spelat det minst en gång om året sedan det kom, och nu har jag en modern version, med modern spelmekanik och uppsnyggad grafik att spela istället. Undergångsstämningen och den härliga stressen är exakt desamma. Spelet är bättre på att berätta en historia om förlust och uppoffring än alla CoD, MoH och Battlefield tillsammans, vilket faktiskt är lite pinsamt för de stora AAA-studiorna. Expansionen Enemy Within upprörde många då den kostade lika mycket som spelet gjorde när det kom, men med tanke på att den totalt förvandlar spelupplevelsen och lägger till många detaljer som vi inte trodde var möjliga (som basinvasioner och en tredje fraktion att slåss mot), är det SÅ värt det!

The Last of Us

last of us ellie

The Last of Us är historien om tonåriga Ellie och hennes resa igenom ett USA efter (svamp-)zombieapokalypsen. Visst, större delen av spelet kontrollerar du Joel, hennes surmulne, mordiske följeslagare. Men det är Ellie som gör avtryck, och de alltför korta bitar när jag får spela som henne är det jag minns från spelet. Ett medvetet drag från Naughty Dogs sida, och ett som gör detta spel oförglömligt. Ellie är ingen “stark kvinna”, hon är en karaktär som börjar nära barndomen och växer till en vuxen, mångfacetterad människa under spelets gång. Det gör det här spelet till en av de stora upplevelserna under året, trots att du tvingas spela det med den hemska PS3-kontrollen, eftersom det av någon oförklarlig anledning är plattformsexklusivt. Kan inte 2014 bli året när vi slutar med sådana idiotiska barnsligheter?

Indiekavalkaden

ksp probe motljus

Jag kan inte lista ett enda indiespel som är bäst 2013. Det kom helt enkelt för många och jag har tillbringat många, många timmar med spel som Darkout, Shelter, Kentucky Route Zero, Papers Please, Don’t Starve, The Hunter och många, många andra. Om du vill ha fantastiska spelupplevelser är det bara att plöja sig igenom listan ovan, du kommer inte att ångra det. Indiespelen har redan fått ett brett genombrott, men under året har det släppts så oerhört många bra spel med minimala budgetar och ingen marknadsföring, att jag nästan blir tårögd. Det indiespel jag tillbringat mest tid med är dock fortfarande Kerbal Space Program – en rymdsimulator med humor och stil, som ännu inte är släppt men som kan köpas via Steam Early Access om du vill spela en tidig version redan nu. Gör det.

Assasin’s Creed IV: Black Flag

pirates c64

Ja, Assassin’s Creed-spelmekaniken suger fortfarande grisröv. Storyuppdragen består till 90% av alltför svåra, alltför långa skuggningar av random ond person och du kan fortfarande inte gå längs trottoaren utan att av misstag klättra upp på varenda lyktstolpe och husfasad du råkar passera närmare än tre meter. Men det spelar ingen roll. Assassin’s Creed IV: Black Flag handlar om att segla, och att strida till sjöss i ditt skepp, the Jackdaw. Så fort du sätter foten ombord förvandlas Black Flag till Pirates, fast som det sett ut i allas våra huvuden även medan vi spelade den lågupplösta Commodore 64-versionen där alla fartyg var tre pixlar höga. Det är en fantastisk prestation, enda missen är att vi inte kan hoppa över storyuppdragen och de helt meningslösa framtidsscenerna.

World of Warplanes (och andra gratisspel)

wowarplanes

WoWP är ett bra spel. Men det jag fastnar för är vad det representerar: Det faktum att det går att skapa ett gratisspel utan att skörta upp spelarna. Du måste inte göra spelet plågsamt dåligt för de icke-betalande, du kan göra ett bra spel och erbjuda MER och BÄTTRE prylar till den som stoppar in en slant, utan att förstöra för alla andra. Det har både Wargaming.net och Sony Online fattat. World of Tanks, World of Warplanes och Planetside 2 är alla exempel på gratisspel som faktiskt ÄR gratis och sedan erbjuder mer, valfritt innehåll för en lagom slant. The Hunter skulle egentligen varit med här, men jag tycker att gratisversionen är lite för snål, med en enda djurart att jaga och en enda karta. The Hunter är (om du betalar någon femtiolapp i månaden) ett underbart spel, där du strövar igenom vackra skogar i realistisk jakt på gulliga djur. Det är dock inte det perfekta exemplet på ett bra gratisspel.

Next Gen

trollface

Playstation 4, eller är det 3, släpptes äntligen i Sverige någon månad före jul. Köpte du en? Grattis, nu har du en fyrkantig låda, idealisk om du råkar ha ett bord där ett av benen är 5,3 cm för kort. Vill du spela spel får du dock vänta länge, än så länge finns inte ett enda som är värt pengarna, eller ens spelbart.

Xbox One, tja vad säger man om Xbox One. Microsoft låtsas att översättningen av programvaran kommer att ta ett år – vilket skulle göra den till den mest ingående, noggranna och dyraste översättningen i världshistorien – men vi fattar ju alla att de helt enkelt inte hinner tillverka tillräckligt många maskiner för att fylla hyllorna med osålda konsoler som ingen ännu har hunnit skapa spel till, även i Europa.

 

Gott nytt år, kära läsare! Vi ses på den andra sidan

BILDSPECIAL: Doctor Who 50th anniversary!

Det har väl knappast undgått någon rättänkande människa att Doctor Who, världens äldsta (och bästa) Science Fiction-serie firade 50-årsjubileum i helgen. Jag och Tove var där, tillsammans med vår fantastiska, cosplayande vän Denise. Jag ska inte svamla mer om det, eftersom det avsnitt vi spelar in i kväll till 95% lär handla om det här, samt om jubileumsavsnittet, så här följer några bilder från upplevelsen som får ackompanjera våra intryck i EP50 av podcasten.

IMG_0815 Denise och Tove kanaliserar sina inre doktorer, 9 och 10, framför en Tardis.

 

IMG_0878Jag var tvungen att hålla i Tove, som sprattlade och skuttade av upphetsning. Det gjorde jag också, fast inombords.

IMG_0873 En favoritpanel var en detaljerad genomgång av hur Millenium FX designade om Cyberman-dräkten, så att den numera går att sätta på sig på bara 20 minuter, och tål att slå kullerbyttor i.

IMG_0865 Cybermen var inte alltid så skrämmande som de är idag. Men de var alltid förbannat ledsna!

IMG_0854Utställningen hade mängder av originalkostymer, som man egentligen inte fick ta i. Men det kan hända att vi gjorde det ändå, lite i smyg.

IMG_0838 En Dalek! Måste undersökas.

IMG_0907 De gamla doktorerna var också här! Från vänster till höger: Sylvester McCoy (7:e doktorn), Nicholas Briggs (gör rösten till alla Daleks), Colin Baker (6:e doktorn), Peter Davison (5:e doktorn) samt den fantastiskt rolige, nu 78-årige Tom Baker (4:e doktorn). En stor upplevelse.

IMG_0920 Sylvester McCoy, Colin Baker, Peter Davison och Tom Baker lämnar lokalen, till stående ovationer.

IMG_0938 Showrunner Steven Moffat mobbade en liten pojke, som råkade sitta längst fram, så att han nästan lämnade lokalen. Mot slutet av panelen tog Matt Smith upp samma pojke på scenen, där han fick ställa frågan “Vad är grejen med alla fez:ar?”, och räddade därmed situationen. Svaret? “Fezzes are cool!” så klart.

IMG_0951 Panel med bland andra Jaqueline King (Donnas mamma!) och Phil Collinson, som producerade serien under de första fyra åren efter nylanseringen. Hjältar!

IMG_0962 Spänd väntan på jubileumsavsnittet. Lägg märke till publiken – många av dem hade följt serien sedan den började på 60-talet! Fandomet är lite annorlunda i England.

IMG_0966Inför visningen av jubileumsavsnittet hade alla kändisar dragit sig tillbaka till loungen för att titta. Vi som satt på golvet fick nöja oss med Dalek-operatörer och stuntmän. Det var inte illa alls!

Så hur var det? Fantastiskt, så klart! Lyssna på avsnittet om du vill veta mer.

//Nylund

NYLUND: Nya konsoler? Vilka nya konsoler?

Mats Nylund

Nu har både Microsoft och Sony släppt sina Next-gen-konsoler (även om vi får vänta på Xbox One i några månader här i Sverige), och Nintendo har ju redan släppt sin current-gen-konsol tidigare i år. Okej, det var ingen som märkte att de gjorde det, eftersom den marknadsfördes som något slags surfplatta, men den har ändå funnits därute länge nog för att det ska ha kommit ett och annat spel till den.

Playstation 4

Det har det dessvärre inte gjort till Xbox One och Playstation 4. Kommit spel, alltså. Jag vet att det är gammal tradition att launch-spelen ska vara dåliga, men det jag sett av den nya generationens spel hittills är pinsamt. Låt oss ta en snabb titt på det jag känt och klämt på, eller åtminstone fått se på nära håll.

Ryse (Xbone): En pinsamt dålig, onödigt blodig och framför allt ohyggligt trist God of War-klon. Och då var inte ens God of War-spelen mycket att hänga i julgran till att börja med.

Forza Motorsport 5 (Xbone): Okej, det här kan bli bra. Det lilla jag sett av det är dock exakt som alla föregångarna och den nya handkontrollen gör att det känns sämre att köra än alla andra spel i serien. Mer om den senare.

Dead Rising 3 (Xbone): Ett spel jag inte provat, bara sett som hastigast, men föregångarna gick från geniala drifter med zombiegenren, till ett trist malande av zombie efter zombie för att ta sig vidare till nästa bossfight. Förhoppningsvis är trean lite mer varierad än så, men någon konsolsäljare är det inte.

Killzone: Shadow Fall (Playstation 4): Ett vackert spel. Så vackert att det är svårt att se vad man ska göra, och den förvirrande bandesignen samt de bristfälliga instruktionerna hjälper inte. Innehåller även världens mest omotiverade fallskärmssekvens – utan fallskärm! Och givetvis är det här exakt samma spel som alla andra shooters sedan Doom, fast med bättre grafik.

Knack (Playstation 4): Som sprunget ur den tid då barnspel kunde vara hur dåliga som helst, eftersom barn var för dumma för att klaga och föräldrar för dumma för att förstå skillnaden. Nej, vänta, det är ju nu! Vilket Knack bevisar genom att leverera klumpig,korkad underhållning för de med extremt låga krav.

Xbox One

Alla övriga spel är sådant som redan finns till nuvarande konsolgeneration, eller ännu bättre, till PC. Att de får ett par pixlar extra i varje ledd tillför i praktiken ingenting till spelet, och vill du ha högre upplösningar eller bättre framerate är det i vilket fall som helst bättre att spela på PC till att börja med.

Det finns således egentligen ingen anledning att köpa en ny konsol, om inte din gamla Xbox 360 eller Playstation 3 råkar brinna upp innan jul – det kan hända, men kvalitetskontrollen är bättre numera, så det är inte troligt. Med tanke på vilken uppsjö av fantastiska spel som redan finns till dagens konsoler, och den mindre imponerande lineup den nya generationen visar upp, är det nog smartare att vänta något år om du inte absolut måste spela ett visst spel som bara finns på en av de nya konsolerna.

Och så har vi handkontrollerna… Det är ingen hemlighet att jag länge har älskat Microsofts Xbox 360-kontroll. Om Nintendo hade gjort Gamecube-kontrollen i vuxenstorlek hade den varit bäst någonsin, men nu är det istället 360-kontrollen som får den äran. Den ligger helt rätt i handen, knappar och spakar är sköna att använda och den enda egentliga nackdelen är det helt och hållet oanvändbara styrkorset. PS2-kontrollen har ett bra styrkors – allt annat är dåligt, med spakar och triggrar som buktar åt fel håll, spakar som sitter för tätt och alldeles för lite plats för händerna.

PS4-handkontroll

Den nya generationens handkontroller verkar invertera det här förhållandet. Playstation 4-kontrollen ligger bra i handen, spakarna är perfekta och triggrarna är mycket bättre – dessutom skålade åt rätt håll. Pekplattan och högtalaren är där – onödiga gimmickar som inte kommer att användas till något vettigt, men de funkar bra. En enorm förbättring, även om jag fortfarande föredrar XB360-kontrollen, och faktiskt har köpt en av de sistnämnda till min PC.

Xbox One-kontroll

Xbox One-kontrollen är dessvärre ett sorgligt kapitel. Spakar och knappar är helt okej, men den är liten, kantig och plastig – kläm inte för hårt på den, då går den förmodligen sönder, om du inte skär dig på den först. Dessutom är de tidigare så perfekta triggrarna uppflyttade så att de nu är obekväma att trycka på, och vinklade åt helt fel håll. Det här är inte en handkontroll som är snäll mot din hand, helt enkelt, och jag har ingen aning om varför Microsoft valde att försöka fixa något som redan var snudd på perfekt. Här hittar du inga nya funktioner, som på PS4-kontrollen, här får du bara en sämre version av den gamla handkontrollen.

Nu låter jag kanske omotiverat negativ. Jag vill dock hävda att jag är motiverat negativ. Jag är inte säker på att det egentligen finns ett behov av de här konsolerna, och ingen av dem tillför egentligen något vi inte redan hade i de gamla maskinerna. Visst, Kinect, rörelsekontroller och att streama spel till sin PS Vita kommer förmodligen att FUNGERA den här gången, till skillnad från när de introducerades. Men, handen på hjärtat: När spelade du senast ett spel som använde någon av dessa funktioner för att förbättra spelupplevelsen?

Den nya konsolgenerationen är en uppdatering, ingen revolution. Om konsolerna vore ett onlinerollspel skulle det här vara en stor patch, med nytt innehåll och lite fräsch, ny loot, men fortfarande i samma gamla, åldrande spelmotor. Även om du får ny, snyggare hårdvara att klämma in under tv:n, spelar du fortfarande samma gamla unkna svävande-kamera-med-gevär-shooters och samma usla barnspel som utgår ifrån att dina telningar är dumma i huvudet och/eller blinda och döva. Den saken kan ingen ny hårdvara i världen ändra på.

Tecknen på att AAA-spelindustrin ser behovet av förnyelse är få än så länge, men jag är ändå hoppfull inför framtiden. Stirra dig bara inte blind på maskinen, det är vad du stoppar i den som räknas. Och efter denna, sista, konsolgeneration kommer förhoppningsvis även AAA-utvecklarna att inse det.

I lastbilarnas värld – Nylund truckar vidare

Mats NylundSom du förmodligen vet älskar jag Euro Truck Simulator 2 från SCS Software. Men även om jag tycker att det är kul att fisa omkring i Polen i min Scania och dra dåliga Peter Kjellin-vitsar, vilar inte SCS på sina lagrar. I ett blogginlägg härom dagen utannonserade de sin onlineportal World of Trucks!

world of trucks

World of Trucks är en webcommunity där alla som spelar Euro Truck och kommande spel (American Truck Simulator, Euro Coach Simulator med flera) kan gå in och registrera sig. Där hittar du sedan ett galleri du kan använda för att visa upp din nya, illrosa Volvo FH-16 (vadå, har inte alla en sådan?), designa din egen personliga nummerskylt (som sedan automagiskt dyker upp på din lastbil i spelet) och göra en even avatar både till spelet och websidan. Dessutom kommer spelet i och med patch 1.6 att få en fotofunktion, så att du kan ta selfies medan du kör 12 ton leksaker till Köln. Ett slags Facebook för lastbilar, med andra ord. Eller, kanske mer korrekt, ett Battlelog för lastbilssimulatorer.

Som du märker påverkar funktionerna som utannonserats inte direkt det du gör i spelet. Förutom din förares skönhet, kanske. Min är så otroligt ful att jag klickar mig förbi menyskärmen så fort jag någonsin kan. Nu kan jag råda bot på det, eller kanske bara skapa ett ännu värre missfoster. Eller – hemska tanke – använda en bild på mig själv. Tankend är i alla fall att utvidga denna lastbilsvärld så att den, när allt är klart bakom kulisserna, kan användas till t ex användarskapade tävlingar eller liknande. Ett slags multiplayerläge utan multiplayer, ungefär som communitydelen i The Hunter, ett annat av mina stora favoritspel. Det här är inte bli ett spel i sig, snarare ett kitt som binder samman ett antal olika, lastbilsrelaterade spel. Om du föreställde dig 24-mannalag av lastbilar som kämpar för att putta ner varandra i Hollands kanaler, lär du bli besviken.

World of Trucks körs igång som beta någon gång denna vecka, och har du spelet kan du då registrera ditt serienummer för att skapa ett konto. Är det bara jag som knappt kan vänta?

Bonuspoäng (och ett beklagande för att du är lika gammal som jag) om du tog barnprogramsreferensen i rubriken.

UNOFFICIAL BABY SEAL OF APPROVAL: Train Simulator 2013

Unofficial Baby Seal Of ApprovalDiskussionen om varför spelet inte fick en riktig SEAL OF APPROVAL hittar du i EP20 av podcasten.

FOTNOT: En vacker dag hoppas vi att Mats Nylund blir en riktig del av vår site och vår podcast. Men än så länge har han inte kommit dit och därför kan han inte dela ut riktiga Sälar till höger och vänster. Men han kan däremot dela ut inofficiella babysälar som liksom räknas, fast ändå inte. Varken Hedlund, Bengtsson, Kjellin eller Berglöf ställer sig officiellt bakom Nylunds val. Men vi låter honom hållas. Lite som Kim Jong-un.