Indier och Pakistanier ser likadana ut, men det betyder inte att de är samma sak. Denna jämförelse tycker Hedlund att man kan trycka på ketchup och bearnaise också. Är ketchup en sås? Välkommen till EP24 av[NÖRD:IGT]
Denna vecka vandrar vi inte bara igenom smalökarnas rike, vi fokuserar såklart mest på det som vi kan något/lite om: nörderi.
Diskussionen denna vecka handlar om soundtracks. Vi ville att DU skulle dela med dig av dina favoriter och det bidrog till att det här blev en av de bästa konversationer och diskussioner vi haft! Tack för hjälpen.
I Filmdelen tar Kjellin och Berglöf och ventilerar sina tankar kring nya Iron Man 3. Vi recenserar dessutom allihopa Life Of Pi och tittar på Thor 2-trailern LIVE i studion.
I Speldelen ber Hedlund om nåd när det gäller Dead Island: Riptide och Bengtsson vurmar över ett analogt brädspel: Cutthroat Caverns!
I Comicsdelen så har indiern Hedlund läst första TP:n av Ultimate Spider-Man och bollar sina tankar om den med Kjellin. Inte dark and gritty men inte happy-happy heller?
Och i TV-seriedelen inser Berglöf att det är en jäkla massa som är “lite oklart” när det kommer till Hemlock Grove. Det är även här somSlitheens dyker upp.
Om du märker en ljudskillnad denna vecka så beror det på att vår Ljud-Balk Ivan är bortrest och den allsmäktige John “Fjodor” Swartling har tagit över teknikbiten.
Slutsnackat i textform, nu börjar snacket i ljudform istället! Trevlig lyssning!
Jag har spelat det nya Naruto-spelet den senaste veckan och det är ingen lätt sak att försöka sammanfatta vad Naruto handlar om. Jag själv har läst mangan och sett animen sedan över 10 år tillbaka. Jag minns att jag fick tips om animen från en kompis under tiden som jag gick i gymnasiet, men jag gör ett försök att göra en mycket kort sammanfattning om vad Naruto är för något.
Demonräven, Kyuubi, attackerar Konaha
Naruto är en ninja som har en demon inom sig som kallas för “Nine-tailed demon fox”. Den här demonen har påverkat Naruto väldigt mycket, då alla i byn Konoha, var mer eller mindre rädda för Naruto. Byborna trodde helt enkelt att Naruto var själva demonen som hade attackerat Konoha en gång i tiden. Detta medförde att Naruto kände sig utanför och ensam, men för att få uppmärksamhet ställde han till med alla möjliga hyss och bus.
Naruto lyckats till slut hitta en vän genom rivalen Sasuke och med målet att bli Hokage, byns ledare, så blir Naruto starkare och bättre.
Naruto vs Pain
Spelets story tar vid efter att Naruto besegrat Pain och det nu hägrar ett krig i ninja-världen. Det är värt att nämna att spelet inte följer exakt hur mangan och animen utspelar sig. Utan här bjuds det på en mer alternativ syn på det fjärde stora ninjakriget. Några delar i storyn är riktigt kraftfulla och känslosama, som var nära att få mig att fälla några tårar. Och då har jag ändå redan läst och sett allt i mangan/animen som går att se hittills. Naruto är en pågående manga/anime och det är långt kvar innan allt är slut.
Jag har spelat rätt många Naruto-spel hittills. Jag importerade Naruto: Clash of Ninja 2 från Japan till min Gamecube och kontrollerna i det spelet var rätt enkelt. En knapp för att blockera, en för att attackera och göra kombinationer, en för att använda specialattacker (chakra-attacker) och en för att slänga iväg kastvapen mot motståndaren.
Den här typen av kontroll har levt sig kvar i alla andra Naruto-spel, åtminstone de jag har kört och den får mig att tänka på kontrollen i Super Smash Bros. Melee, men att den saknar djupet som ändå finns i Smash Bros.
Ett nytt system introduceras i Ultimate Ninja Storm 3, som inte har varit med i spelserien tidigare. Där du, efter varje strid, samlar poäng till två olika kategorier, Legend och Hero.Genom att öka i rank i dessa kategorier får du tillgång till att använda fler föremål/vapen/powerups som du sköter via styrkorset.
Då och då i story-läget kan du välja svårighetsgrad på nästa strid, antingen Legend (svårare) eller Hero (lättare). Jag valde alltid att köra på Legend och det var aldrig speciellt svårt. Jag använde dessutom aldrig någon powerup under spelets gång, så Hero/Legend-systemet tillförde inte mig något.
Naruto vs Killer Bee
Jag är lite imponerad över att spelet ser, näst intill, exakt ut som animen, men jag saknar musiken från animen. Spelet lider tyvärr av fruktansvärt många quick-time-events. Särskilt under minnesvärda strider från animen, där det kan bli en jäkligt cool filmsekvens, men du missar halva sekvensen på grund av att du ska knappa in diverse knappar, snurra på styrspaken eller hamra sönder B-knappen. Jag är så less på quick-time-events!
Något som jag gillar skarpt med spelet är att varenda röstskådespelare är med, och om jag har förstått allt rätt ska även de engelska motparterna vara med i spelet. Jag har däremot aldrig sett Naruto på engelska och kan inte tänka mig att köra ett Naruto-spel om det inte är på japanska.
Jag tror nästan att varenda karaktär som varit med i mangan/animen är spelbar i spelet. Det är ju ändå 80 stycken med i spelet!
När du har kört igenom story-läget kan du samla massor med saker, bland annat titlar och kort, genom att genomföra olika sidouppdrag. Jag måste erkänna att jag spelade inte något mer efter story-läget, som är cirka 10 timmar långt. Eller så kan du testa det obalanserade multiplayer-läget. Jag väljer dock andra fightingspel med ett balanserat multiplayer-läge före Ultimate Ninja Storm 3.
På det stora hela håller Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm 3 en hög klass och är ett spel som ger mycket “fan service”.
Jag har fått spela det nya Castlevania-spelet till Nintendo 3DS, som är en direkt uppföljare till Castlevania: Lords of Shadow. Spelet ska utspela sig 25 år efter händelserna i Lords of Shadow och handlingen i spelet är mer eller mindre om hämnd!
Simon Belmont, en av de fyra olika karaktärerna, vill hämnas den hemska död hans föräldrar, Trevor och Sypha Belmont, fick lida utav Draculas armé. Han tar sin händiga piska och rör sig mot Draculas slott, där han möter på motstånd i form av spöken, skelett och andra döda ting och varelser.Simon lyckas till slut med att möta Dracula och får lära sig den fasansfulla sanning som har drabbats hans familj!
Mirror of Fate är utvecklat av de spanska MercurySteam och är ett slags 2D/3D plattformsspel. Kontrollen är relativt enkel i spelet. Du kan attackera med piskan antingen genom snabba och svagare slag (x-knappen) eller långsammare, men hårdare slag (y-knappen). Det finns ett gäng olika kombinationer av slag du kan göra, som fick mig att tänka spel som Bayonetta, God of War och Devil May Cry. Där genom olika combos så flyger fienderna upp i luften och det går att mata på med massor slag och få fienderna att dö illa kvickt. L-knappen används för att blockera slag eller hoppa undan från smärta. Beroende på vilken karaktär som du spelar som kan du använda olika magier och vapen. Simon Belmont har till exempel den klassiska kastyxan och flaskor med heligt vatten som han kan slänga iväg på monster. Du styr karaktären med styrspaken, medan styrkorset används för att välja vapen och magier.
När du dräper fiender får du erfarenhetspoäng som gör att du kan lära dig fler attacker och kombinationer. Jag själv använde aldrig riktigt dessa nya attacker, utan försökte bara komma förbi fiender så fort som möjligt då fienderna var tråkiga och tog lång tid att slakta, med eller utan häftiga attacker.
Förutom att piska sönder allt och alla, så kommer du stöta på en hel del plattformande. Du kommer få klättra upp för väggar, använda piskan för att svinga mellan ljuskronor och lösa en del pussel. Samt leta efter uppgraderingar som ger mer liv, magi och ammunition. Då och då stöter du på andra äventyrare som har försökt sig på att dräpa Dracula, men som misslyckades, däremot lyckades de alla skriva ett meddelande innan de dog. Jag hittade ett meddelande som fick mig att tänka på ett par rörmokare.
Något du ska göra dig beredd på när du spelar Mirror of Fate är att dö, kanske inte lika mycket som i Dark Souls dock. Jag skulle velat haft statistik på hur många gånger jag dog under de sju timmar det tog att klara ut spelet. Jag dog verkligen av allt möjligt. Allt ifrån att ha hoppat i fel riktning, bossar som slaktar mig eller fiender som har otroligt mycket liv och de slår ihjäl mig innan jag har gjort tillräckligt med skada på dem. Spelet sparar automatiskt ofta och du får börja på samma ställe där du dog, gäller även när du möter en boss.
Något som jag störde mig under spelets gång var de långa laddningstiderna med att gå från ett rum till ett annat. De är i klass med laddningstiderna på Skyrim. Jag vet inte om det beror på att jag har laddat hem spelet från Nintendo E-shop och inte haft spelet på en vanlig kassett. Onödigt långa laddningstider hur som helst!
Den stora frågan jag kan tänka mig fans till Castlevania-serien ställer sig är:
“Är spelet lika bra som Symphony of the night eller andra ‘Metroidvania’-spel?”
Nja, inte direkt är mitt svar på den frågan. Mirror of Fate försöker sig på att vara ett “metroidvania”, men lyckats inte med det hela vägen. Visst, det finns en del utforskande för att hitta uppgraderingar som ger mer hälsa, ammunition och magi, men jag saknar möjligheten till att hitta vapen, ringar, utrustning som gör min karaktär starkare och bättre.Mirror of Fate är dessutom mycket linjärt, du vet hela tiden vart du ska och vad du ska göra. Följ bara den röda pricken så kommer det att ordna sig.
Spelet är ett helt okej plattformsäventyr, men som har några störande moment som gjorde mig irriterad. Det är dessutom rätt kort. Det tog mig cirka sju timmar att spela igenom allt och då hade jag samlat på mig 81% av alla hemligheter. Musiken i spelet är bra, men jag saknar de fantastiska låtarna som finns i tidigare Castlevania-spel. Spelet är ett av de snyggare spelen till 3DS, men det är lite väl trista och mörka miljöer emellanåt, fast det är nog rätt svårt att komma undan sådana miljöer när det gäller att jaga vampyrer i ett stort slott. Jag rekommenderar spelet till de som är intresserad av handlingen i Lords of Shadow, då Mirror of Fate förklarar en del saker som förmodligen kommer vara med i Lords of Shadow 2, som kommer till hösten.
Admin-Henric kommer emellanåt att skriva inlägg om spel som han tror ingen spelar. Det kan vara spel från förr i världen eller moderna spel som borde uppmärksammas lite mer. Första inlägget kommer från hans gamla blogg, “Spelen som ingen spelar”.
Jag har åkt buss rätt mycket i mitt liv, mest har det blivit bussen till skolan när jag var yngre. Bussen åkte mot skolan 07:00 varje morgon, ibland tidigare och ibland senare, vilket berodde på vilken chaufför som körde. Jag har däremot aldrig kört en buss, jag måste säga att jag är imponerad av busschaufförer. De kör bussen varje dag, samma turer om och om igen. Det skulle inte jag klara av.
Penn & Teller’s Smoke and Mirrors är ett outgivet spel till Sega CD. Spelet innehåller ett gäng minispel och ett äventyr- och plattformsspel med komikerparet Penn och Teller i huvudrollen. Minispelet Desert Bus finns med i Penn & Teller’s Smoke and Mirrors och det är Desert Bus jag har testat!
I Desert Bus tar du dig an rollen som en busschaufför som kör sträckan från Tucson, Arizona till Las Vegas. Du har inga passagerare med dig. Det är bara du och en lång väg med ingen utsikt alls, bara öken så långt ögat kan nå. Att köra denna bus till Las Vegas tar åtta timmar. När du kommer fram till Las Vegas får du en poäng och en förfrågan att köra tillbaks till Tucson. Du måste bestämma dig inom ett par sekunder, annars är spelet slut.
I många av dagens spel går det att fuska på ett eller annat sätt, för att göra spelet lättare. Ett bra fusk i Desert Bus vore att tejpa fast knappen för att gasa, då vägen till Las Vegas är bara en lång raksträcka. Det kommer dock inte fungera så bra. Bussen svänger hela tiden lite åt höger och om du åker av vägen måste du bli bogserad tillbaks till Tucson.
Filmen ovan visar en del gameplay från spelet. Fruktansvärt spännande spel!
Om du känner att vara en busschaufför vore spännande, men vill inte lägga ner tid och pengar på att skaffa busskörkort, testa Desert Bus. Ett mycket realistiskt spel. Vill du testa nu direkt? Klicka på länken nedan och du kan testa en java-version av spelet.
Yes! Äntligen ett nytt Paper Mario, som jag har längtat efter detta och till Nintendo 3DS, kan det bli bättre?Paper Mario: Sticker Star är det fjärde spelet i denna spelserie där det senaste, Super Paper Mario kom till Nintendo Wii hösten 2007, och som tidigare är det Intelligent Systems som står bakom utvecklingen. Jag har alltid gillat Paper Mario-serien, fast jag gillar Paper Mario: The Thousand Year Door till Gamecube allra bäst. Ett fantastiskt spel enligt mig.
Ett fantastiskt spelBowser förstör festen!
Paper Mario: Sticker Star börjar som de allra flesta spel där Mario har huvudrollen. Bowser hittar på något bus som ställer till det för Mario eller så kidnappar han prinsessan Peach. I det här spelet förstör Bowser den årliga “Sticker”-festen när han stjäl den speciella sticker-kometen som fallit från stjärnhimmelen. När han gör det, exploderar kometen i flera mindre bitar som flyger ut över Mushroom Kingdom.
Nu är det upp till Mario att samla ihop dessa bitar för att rädda världen och kanske få en puss av Peach.
Paper Mario har tidigare varit ett spel med inslag av rollspelselement där Mario kunde öka i nivå och bli starkare och bättre. De rollspelselementen är helt borta i Sticker Star, istället har Intelligent Systems valt att lägga in en ny spelmekanik. Här ska du samla klistermärken och det är med hjälp av dessa som du kan besegra fiender. Detta görs i turordningsbaserade strider där du väljer ett klistermärke för att göra en attack mot din motståndare.
Var noga med vilket klistermärke du väljer.
Efter att du har gjort din attack är det din tur att försvara dig mot fienders attacker. Som i tidigare Paper Mario kan du göra extra skada om du tajmar in att trycka på A-knappen precis när attacken träffar. Klistermärken hittar du överallt i svampriket. De finns uppsatta på husväggar, rör, stenar och buskar. Du kan även köpa märken från en affär om du har guldmynt att spendera.
Affären för att köpa klistermärken är bra att besöka
Du kan även plocka upp klistermärken från fiender du besegrar och vissa stickers finns gömda bland olika block och andra klassiska Mario-saker. Klistermärken måste du bara samla. Har du inga klistermärken när du möter en Goomba, så är du körd!
Försök att få tre i rad, mellanölen ställer du ovanpå maskinen.
I början av spelet kan du bara använda en sticker åt gången när du slåss mot fiender, men efter ett par timmar in i spelet får du tillgång till en enarmad bandit. Där du kan spendera guldmynt för att, med lite tur, få möjligheten till att använda två eller tre klistermärken under en och samma omgång.
Det finns ett stort antal lite mer speciella klistermärken, utöver de vanliga. Intelligent System har valt att kalla dessa klistermärken för “Things” och det stämmer mycket bra. För dessa klistermärken föreställer verkligen saker, till exempel en sax, fläkt, trumpet etc.
Mario har hittat Fan.
Du kan använda de speciella klistermärkena för att lösa problem och pussel, men du kan även använda dem när du tampas med fiender. Saxen brukar slakta det mesta med några enkla hugg!
Paper Mario: Sticker Star kan vara oerhört frustrerande emellanåt. Många gånger har jag ingen som helst aning om var det är tänkt att jag ska gå för att komma vidare i spelet. När jag väl kommer vidare så visar det sig att jag skulle haft med mig ett speciellt klistermärke för att öppna en hemlig gång. Då är det bara att återbesöka gamla banor för leta upp märken. Jag måste erkänna att jag letat upp guider på Internet för att komma vidare i spelet, då jag blev otroligt uttråkad av springa runt på banorna och leta efter någon sticker som jag behövde.
Hur väcker man en sovande Wiggler?
Paper Mario: Sticker Star har den, nu mera klassiska, “Paper Mario”-humorn och kan vara charmigt med glimten i ögat. Men spelets stridssystem känns inte speciellt underhållande. Jag tror det helt enkelt beror på att jag hade förhoppningar på att spelet skulle vara lika fantastiskt som Paper Mario: The Thousand Year Door, men Sticker Star lever tyvärr inte upp till de förhoppningarna. Det kanske är en orättvis jämförelse, men jag ville verkligen att spelet skulle vara fantastiskt.
Hedlund frågade mig om jag kunde skriva ner mina tankar och förhoppningar om Nintendo Wii U inför att lanseringen av konsolen närmar sig. Du som läser detta, bör veta, att jag är en riktig Nintendo-fantast. Jag har ett mindre museum i min lägenhet med prylar och konsoler från Nintendo.
Jag har mer eller mindre alltid haft Nintendo i mitt liv. Julen 1986, var jag ett år gammal och min morfar fick en Nintendo Entertainment System av min mormor. Han förstod sig aldrig på TV-spelet, så det slutade med att jag och mina bröder fick konsolen några månader senare. Som du säkert förstår, var jag för liten för att kunna spela på NES:en då. Om jag ska vara helt ärlig, så kommer jag inte ihåg när jag testade tv-spel för första gången i mitt liv, men jag har många minnen från min barndom när jag och mina bröder spelade på NES, SNES och Gameboy.
Jag har tidigare sett fram emot nya konsoler från Nintendo, men idag är jag inte lika förväntansfull. Jag är mer orolig över hur det ska gå för Nintendo i den kommande spelgenerationen. Kommer online-satsningen vara tillräckligt bra? Har de ett starkt stöd hos tredjepartsutvecklare? Hur kommer hårdvaran i konsolen att kunna konkurrera med nästa generation av Xbox och Playstation? och är handkontrollen bara en gimmick?
Det med en skärm på handkontrollen har Nintendo försökt med tidigare, till deras konsol Gamecube. Där var det möjligt, i ett antal spel, att koppla in en eller flera Gameboy Advance enheter och använda som handkontroll. Jag kommer ihåg ett par spelsessioner med vänner, där vi spelade The Legend of Zelda: Four Swords Adventures till Gamecube. Riktigt roligt spel, om alla tillbehör med kablar och GBA-enheter fanns tillgängligt.
Jag kan tänka mig att spelutvecklare hittar nya och intressanta spelmoment med den här sortens handkontroll framöver, men de spel som släpps i samband med lanseringen av Wii U imponerar inte på mig. Det mesta är gammal skåpmat som har fått lite nya funktioner i och med handkontrollen. Det enda riktiga spelet jag ser fram emot, inom en snar framtid, är Bayonetta 2.
Jag tyckte att första Bayonetta var ett helt fantastiskt spel. Jag spelade verkligen sönder det spelet och längtar efter att få spela sönder uppföljaren. Men självklart vill jag se ett nytt Zelda, Super Smash Bros, Metroid eller varför inte ett nytt Advance Wars. Där borde möjligheterna med denna typ av handkontroll vara många. Det jag hoppas på mest är att Nintendo kommer utveckla nya spel, som har samma magi som deras klassiska spelserier.
Något jag tycker är intressant, är att Nintendo med Wii ville få att vem som helst skulle kunna plocka upp en Wii-handkontroll och spela, utan att bli rädd för diverse knappar, styrspakar och styrkors. Jag har svårt att se att de kommer lyckats med samma sak med Wii U kontrollen. Mina föräldrar kommer till exempel bli livrädd för handkontrollen, och de spelade Wii rätt mycket en gång i tiden.
Nu ska jag försöka damma av mina gamla Wii-kontroller, då jag har bokat in en spelkväll med mina vänner nästa fredag. Jag tror det kan bli en rolig kväll med Nintendoland som följer med premiumpaketet för Wii U, sedan återstår det att se hur ofta jag spelar spelet efter det. Jag kommer även att köpa New Super Mario Brothers U, vilket lär skapa kaos och skratt!
//Admin-Henric
Admin-Henric heter egentligen Henric Sjöholm och är den som ser till att podcasten hamnar där den ska och att hemsidan ser ut och fungerar som vi vill. Du kan läsa mer om honomhär.
