Förra året fick jag chansen att testa Diablo 3 till Xbox 360, vilket jag gillade skarpt, men inte som en ersättare av PC- eller Mac-versionen av spelet. Nu har det dock nästan gått ett år sedan jag spelade på min munk Ivon, kommer den nya versionen av Diablo 3 förbättra hans speltid? I Diablo 3: Reaper of Souls – Ultimate Evil Edition får du originalspelet, expansionen ”Reaper of Souls” samt lite annat bonusinnehåll som bara finns till konsolversionerna. Till Playstation 4 har Blizzard även slängt med fiender från Last of Us och skapat en utrustning som hämtar inspiration från Shadow Of The Coloussus. 
Ett bekymmer jag hade innan jag började spela Ultimate Edition var om jag nu blev tvungen att börja om från början, men icke! Genom att synka mitt Xbox Live-konto och PSN-konto till Battle.net, kunde jag exportera min sparfil från Xbox 360 och importera den till Playstation 4 utan några som helst problem. Det gillar jag! 
Spelet ser riktigt bra ut i 1080 p och 60 fps. Jag har ännu inte märkt av någon sämre bilduppdatering när det är massor med saker på bildskärmen. Däremot när jag kör med PS Vita, via remote play, är det inte lika bra bilduppdatering. Fast, det kanske inte är så konstigt, då spelet är nog inte tänkt i första hand att spelas på Vita. Utan jag ser det mer som en cool feature. Kontrollen är inte helt perfekt på Vitan, vilket kan vara irriterande. Till exempel hamnar R2 och R3 på touch-ytan på baksidan av konsolen. Om TV-apparaten är upptagen av annat och jag känner ett behov av att dräpa lite demoner, då kan jag tänka mig att köra med Vitan. 
Jag har testat att spela med två polare, varav en var hemma hos mig och den andra anslöt vårt spel via PSN. Det fungerade klockrent. Att Blizzard sedan har lagt till individuell loot är ett plus också. I föregående version av Diablo 3 så fick alla (som spelade på samma konsol) slåss om looten. Nu fördelas vapnen och utrustningen runt till alla spelare. Men, det är lite drygt när alla vill byta ut vapen och utrustning, samt ändra skills. Det är endast en spelare i taget som kan göra detta, vilket kan ta en stund (fast bara när det är lokalt multiplayer). Det finns dock en genväg genom att använda styrkorset om man vill ta på sig något av de föremål som man senast plockade upp. 
Det är lite synd att bara någon vecka efter att Diablo 3: Reaper of Souls – Ultimate Evil Edition släpps till konsoler, så släpper Blizzard patch 2.1.0 till PC-versionen. Där spelare ges möjligheten att köra ”Seasons” och mycket annat skoj. Jag är lite osäker på när denna patch kommer till konsolversionen, men jag hoppas att den kommer snart. För jag kan helt klart tänka mig att fortsätta spela på min munk och dräpa demoner på PS4, men just nu lockar PC- eller Mac-versionen mer med allt nytt innehåll där! //Admin-Henric
Admin-Henric
RECENSION: Diablo 3 (Xbox 360)
Innan jag tar och gör min recension av Wonderful 101 tänkte jag bidra med mina intryck av Diablo 3 till konsol.
Jag har spelat Diablo 3 till PC en hel del. Min huvudkaraktär, Estelle (Demon Hunter), är Paragon 31. Paragon är något som ens karaktär ökar i nivå efter att man har nått maxlevel 60. Jag kommer inte gå igenom exakt vad Paragon innebär, men om du är intresserad kan du läsa mer om det här.
Mesta av tiden i spelet har gått åt till att öka i Paragon och samla guld, för att därefter köpa eller sälja bra föremål och vapen på aktionshuset. Jag blev dock hyfsat less på spelet och har inte spelat något mer sedan jag nådde Paragon 31.
Nu har jag dock fått chansen till att spela Diablo 3 till Xbox 360. Jag och några kompisar spelade tillsammans hemma hos mig i min soffa. Mina kompisar har spelat lika mycket Diablo 3 till PC som jag och vi alla är lika imponerad över konsolversionen. Den stora frågan vi alla hade var “Hur fungerar spelet med handkontroll?” och svaret är att spelet fungerar klockrent med handkontroll. Jag själv hade velat ha möjligheten till att spela PC-versionen med handkontroll, men det går tyvärr inte.
Med högra styrspaken kan du hoppa undan för att undvika jobbiga slag från fiender. Mycket smidigt att använda på bossar, till exempel The Butcher.
Det vi alla störde oss på är när någon ska ändra sina attacker, magier, utrustning och färdigheter. Vid lokalt spel pausas spelet medan spelaren göra sina ändringar och när fyra spelare får nya egenskaper samtidigt vill göra ändringar kan det ta en stund innan spelet fortsätter.
Fast detta moment kunde ändå vara kul, för vi kunde diskutera utrustningen och vilka attacker man borde använda.
En annan mycket rolig sak med konsolversionen, man hittar mängder med legendariska föremål! Loot-systemet fungerar bra mycket bättre än PC-versionen och i konsolversionen finns inte aktionshuset. Det gillar jag verkligen!
Jag tycker att Diablo 3 till konsol är riktigt bra och kan verkligen rekommendera spelet till de som funderar om det är värt att spela. Speciellt skoj är det tillsammans med vänner! Har du däremot lagt ner ett hundratal timmar på PC-versionen kan konsolversionen vara mindre intressant. Speciellt i och med expansionen som kommer och att aktionshuset ska bort och loot-systemet ska förbättras.
Jag lär dock slöspela Diablo 3 på Xbox 360 framöver, men jag kommer skaffa expansionen till PC. Det beror helt och hållet på att jag har lagt ner så pass mycket tid på min Estelle.
//Admin-Henric
RECENSION: Rayman: Legends (Nintendo Wii U)
Det är härliga tider för oss som har en Nintendo Wii U, det har äntligen börjat komma spel som är riktigt bra! Jag kommer framöver testa fler spel till konsolen, men först ut är Rayman: Legends som jag har fått chansen att spela. Du kan höra Tove Bengtssons recension av 360-versionen i EP39 av podcasten.
Ska jag vara helt ärlig spelade jag aldrig Rayman: Origins. Jag har dock testat några banor hos mina brorsöner som har spelet, men jag har aldrig haft det i min spelsamling. Med andra ord kan jag inte göra någon jämförelse mellan Origins och Legends. Jag har nog inte spelat Rayman tidigare heller för den delen om jag tänker efter. Super Mario har varit min kompis vad det gäller plattformsspel!
Jag måste börja min recension av Legends med att säga att det här är verkligen ett spel värt att spela på Wii U. Jag har spelat det tillsammans med min flickvän där hon har använt Wii U-kontrollen och jag har använt en vanlig Wii-kontroll. Min flickvän är inte lika spelnördig som mig, utan hennes relation till spel är mer eller mindre mobilspel. Hon tycker att det är svårt att spela med handkontroll och att få någon ordning på figuren som rör sig på tv:n, men med Wii U-kontrollen kunde hon spela som flugan Murphy och vi tillsammans kunde lösa problem och pussel för att klara av banorna.
Spelaren som är Murphy kan alltså klicka, dra och flytta saker på Wii U-skärmen och på det viset hjälpa de andra spelarna. Se följande trailer för att se hur det fungerar:
Jag som spelade som Rayman (eller som någon av de andra karaktärerna) kunde njuta av en perfekt kontroll och ett härligt plattformsäventyr. Många av banorna är riktigt häftiga, där de är båda fantasifulla och nytänkande. Bra mycket mer än vad New Super Mario Bros. U är.
Jag har även testat att spela själv med Wii U-kontrollen och på vissa banor är det bara möjligt att spela som Murphy och hjälpa en AI-spelare att ta sig fram på banan. Detta kunde emellanåt vara frustrerande, då AI-spelaren ibland tar konstiga beslut och hoppar in i en säker död. Att vara minst två spelare är att föredra på dessa banor, där den ena spelaren tar sig an rollen som Murphy.
På varje bana finns det ett antal “Teensies” som du kan hitta och rädda. Ju fler Teensies du samlar, desto fler banor och karaktärer låser du upp. Totalt ska det finnas 700 Teensies. I detta nu har jag samlat ihop runt 300 stycken. Det går även att få tag i en slags skraplott, där du kan skrapa fram banor från Rayman: Origins eller andra “vinster”.
På det stora hela gillar jag Rayman: Legends. Det är ett roligt och underhållande spel som jag kan rekommendera till alla som har en Wii U. Grafikstilen är fin och glad. Musiken är bra och varierande, speciellt bra är låtarna till de musikbanor som världarna avslutas med.
Jag vill bara lägga in ett filmklipp på en av mina favoritbanor i spelet “Lucha Libre Get Away”. Lyssna bara på killen som börjar jaga efter spelaren.
“Olé!!”
Jag sätter en Norrlandssäl på det här spelet, köp!!
Nästa spel jag kommer spela på Wii U är Wonderful 101!
//Admin-Henric
RECENSION: Steamworld Dig – A Fistful of Dirt (3DS)
Jag har fått chansen till att testa och recensera spelet Steamworld Dig som kommer till Nintendo 3DS den 7 augusti i Nintendo E-shop. Spelet är utvecklat av Image & Form som tidigare har släppt strategispelet Anthill (App store & Google Play).
I Steamworld Dig tar du dig an rollen som roboten Rusty, som reser till den lilla staden Tumbleweed. Rusty har fått information om att han har blivit den nya ägaren av gruvan i staden och han vill ta reda på varför.
I gruvan kommer du att spendera mest tid av spelet. Du ska helt enkelt gräva och hitta värdefulla mineraler så som silver, guld och diamanter. Mineralerna säljer du därefter till Dorothy uppe i Tumbleweed och för pengarna du tjänar kan du köpa bättre verktyg och föremål till Rusty. Till exempel en bättre hacka som gör att det går snabbare att gräva i gruvan. Du får en notis om vad du ska göra när du börjar gräva i gruvan, för väl där nere finns det trevliga uppgraderingar som gör att Rusty kan ta sig ännu längre ner och förhoppningsvis hitta gruvans hjärta.
Steamworld Dig påminner väldigt mycket om indiespelet Miner Dig Deep som kom till Xbox 360 i början av 2009, men jag tycker att Steamworld Dig har mer action och plattforms- och pusselelement än Miner Dig Deep. Spelet ser riktigt bra ut och stadsborna i Tumbleweed är rätt charmiga.
Jag måste säga att jag gillar musiken i spelet. Lyssna bara på låten som spelas i denna trailer.
Den får mig att tänka på tonerna från Metroid Prime till Gamecube, fantastiskt!
Det kanske är något som inte står helt rätt till med mig, men jag gillar verkligen denna typ av spel. Att få gräva, hitta värdefulla mineraler, köpa uppgraderingar och utforska en gruva tycker jag är riktigt kul. Spelet är dock relativt kort. Jag lyckades ta mig till slutet på cirka fyra timmar, men jag kommer garanterat spela några fler timmar för att göra Rusty till en perfekta gruvarbetaren!
//Admin-Henric
VIDEO: Hedlund och Admin-Henric kikar på Pebble SmartWatch
Mer info finns på GetPebble.com
Recension: Naruto Shippuden Ultimate Ninja Storm 3
Jag har spelat det nya Naruto-spelet den senaste veckan och det är ingen lätt sak att försöka sammanfatta vad Naruto handlar om. Jag själv har läst mangan och sett animen sedan över 10 år tillbaka. Jag minns att jag fick tips om animen från en kompis under tiden som jag gick i gymnasiet, men jag gör ett försök att göra en mycket kort sammanfattning om vad Naruto är för något.
Naruto är en ninja som har en demon inom sig som kallas för “Nine-tailed demon fox”. Den här demonen har påverkat Naruto väldigt mycket, då alla i byn Konoha, var mer eller mindre rädda för Naruto. Byborna trodde helt enkelt att Naruto var själva demonen som hade attackerat Konoha en gång i tiden. Detta medförde att Naruto kände sig utanför och ensam, men för att få uppmärksamhet ställde han till med alla möjliga hyss och bus.
Naruto lyckats till slut hitta en vän genom rivalen Sasuke och med målet att bli Hokage, byns ledare, så blir Naruto starkare och bättre.
Spelets story tar vid efter att Naruto besegrat Pain och det nu hägrar ett krig i ninja-världen. Det är värt att nämna att spelet inte följer exakt hur mangan och animen utspelar sig. Utan här bjuds det på en mer alternativ syn på det fjärde stora ninjakriget. Några delar i storyn är riktigt kraftfulla och känslosama, som var nära att få mig att fälla några tårar. Och då har jag ändå redan läst och sett allt i mangan/animen som går att se hittills. Naruto är en pågående manga/anime och det är långt kvar innan allt är slut.
Jag har spelat rätt många Naruto-spel hittills. Jag importerade Naruto: Clash of Ninja 2 från Japan till min Gamecube och kontrollerna i det spelet var rätt enkelt. En knapp för att blockera, en för att attackera och göra kombinationer, en för att använda specialattacker (chakra-attacker) och en för att slänga iväg kastvapen mot motståndaren.
Den här typen av kontroll har levt sig kvar i alla andra Naruto-spel, åtminstone de jag har kört och den får mig att tänka på kontrollen i Super Smash Bros. Melee, men att den saknar djupet som ändå finns i Smash Bros.
Ett nytt system introduceras i Ultimate Ninja Storm 3, som inte har varit med i spelserien tidigare. Där du, efter varje strid, samlar poäng till två olika kategorier, Legend och Hero. Genom att öka i rank i dessa kategorier får du tillgång till att använda fler föremål/vapen/powerups som du sköter via styrkorset.
Då och då i story-läget kan du välja svårighetsgrad på nästa strid, antingen Legend (svårare) eller Hero (lättare). Jag valde alltid att köra på Legend och det var aldrig speciellt svårt. Jag använde dessutom aldrig någon powerup under spelets gång, så Hero/Legend-systemet tillförde inte mig något.
Jag är lite imponerad över att spelet ser, näst intill, exakt ut som animen, men jag saknar musiken från animen. Spelet lider tyvärr av fruktansvärt många quick-time-events. Särskilt under minnesvärda strider från animen, där det kan bli en jäkligt cool filmsekvens, men du missar halva sekvensen på grund av att du ska knappa in diverse knappar, snurra på styrspaken eller hamra sönder B-knappen. Jag är så less på quick-time-events!
Något som jag gillar skarpt med spelet är att varenda röstskådespelare är med, och om jag har förstått allt rätt ska även de engelska motparterna vara med i spelet. Jag har däremot aldrig sett Naruto på engelska och kan inte tänka mig att köra ett Naruto-spel om det inte är på japanska.
Jag tror nästan att varenda karaktär som varit med i mangan/animen är spelbar i spelet. Det är ju ändå 80 stycken med i spelet!
När du har kört igenom story-läget kan du samla massor med saker, bland annat titlar och kort, genom att genomföra olika sidouppdrag. Jag måste erkänna att jag spelade inte något mer efter story-läget, som är cirka 10 timmar långt. Eller så kan du testa det obalanserade multiplayer-läget. Jag väljer dock andra fightingspel med ett balanserat multiplayer-läge före Ultimate Ninja Storm 3.
På det stora hela håller Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm 3 en hög klass och är ett spel som ger mycket “fan service”.
RECENSION: Castlevania: Lords of Shadow – Mirror of Fate (3DS)
Jag har fått spela det nya Castlevania-spelet till Nintendo 3DS, som är en direkt uppföljare till Castlevania: Lords of Shadow. Spelet ska utspela sig 25 år efter händelserna i Lords of Shadow och handlingen i spelet är mer eller mindre om hämnd!
Simon Belmont, en av de fyra olika karaktärerna, vill hämnas den hemska död hans föräldrar, Trevor och Sypha Belmont, fick lida utav Draculas armé. Han tar sin händiga piska och rör sig mot Draculas slott, där han möter på motstånd i form av spöken, skelett och andra döda ting och varelser. Simon lyckas till slut med att möta Dracula och får lära sig den fasansfulla sanning som har drabbats hans familj!
Mirror of Fate är utvecklat av de spanska MercurySteam och är ett slags 2D/3D plattformsspel. Kontrollen är relativt enkel i spelet. Du kan attackera med piskan antingen genom snabba och svagare slag (x-knappen) eller långsammare, men hårdare slag (y-knappen). Det finns ett gäng olika kombinationer av slag du kan göra, som fick mig att tänka spel som Bayonetta, God of War och Devil May Cry. Där genom olika combos så flyger fienderna upp i luften och det går att mata på med massor slag och få fienderna att dö illa kvickt. L-knappen används för att blockera slag eller hoppa undan från smärta. Beroende på vilken karaktär som du spelar som kan du använda olika magier och vapen.
Simon Belmont har till exempel den klassiska kastyxan och flaskor med heligt vatten som han kan slänga iväg på monster. Du styr karaktären med styrspaken, medan styrkorset används för att välja vapen och magier.
När du dräper fiender får du erfarenhetspoäng som gör att du kan lära dig fler attacker och kombinationer. Jag själv använde aldrig riktigt dessa nya attacker, utan försökte bara komma förbi fiender så fort som möjligt då fienderna var tråkiga och tog lång tid att slakta, med eller utan häftiga attacker.
Förutom att piska sönder allt och alla, så kommer du stöta på en hel del plattformande. Du kommer få klättra upp för väggar, använda piskan för att svinga mellan ljuskronor och lösa en del pussel. Samt leta efter uppgraderingar som ger mer liv, magi och ammunition. Då och då stöter du på andra äventyrare som har försökt sig på att dräpa Dracula, men som misslyckades, däremot lyckades de alla skriva ett meddelande innan de dog. Jag hittade ett meddelande som fick mig att tänka på ett par rörmokare.
Något du ska göra dig beredd på när du spelar Mirror of Fate är att dö, kanske inte lika mycket som i Dark Souls dock. Jag skulle velat haft statistik på hur många gånger jag dog under de sju timmar det tog att klara ut spelet. Jag dog verkligen av allt möjligt. Allt ifrån att ha hoppat i fel riktning, bossar som slaktar mig eller fiender som har otroligt mycket liv och de slår ihjäl mig innan jag har gjort tillräckligt med skada på dem. Spelet sparar automatiskt ofta och du får börja på samma ställe där du dog, gäller även när du möter en boss.
Något som jag störde mig under spelets gång var de långa laddningstiderna med att gå från ett rum till ett annat. De är i klass med laddningstiderna på Skyrim. Jag vet inte om det beror på att jag har laddat hem spelet från Nintendo E-shop och inte haft spelet på en vanlig kassett. Onödigt långa laddningstider hur som helst!
Den stora frågan jag kan tänka mig fans till Castlevania-serien ställer sig är:
“Är spelet lika bra som Symphony of the night eller andra ‘Metroidvania’-spel?”
Nja, inte direkt är mitt svar på den frågan. Mirror of Fate försöker sig på att vara ett “metroidvania”, men lyckats inte med det hela vägen. Visst, det finns en del utforskande för att hitta uppgraderingar som ger mer hälsa, ammunition och magi, men jag saknar möjligheten till att hitta vapen, ringar, utrustning som gör min karaktär starkare och bättre. Mirror of Fate är dessutom mycket linjärt, du vet hela tiden vart du ska och vad du ska göra. Följ bara den röda pricken så kommer det att ordna sig.
Spelet är ett helt okej plattformsäventyr, men som har några störande moment som gjorde mig irriterad. Det är dessutom rätt kort. Det tog mig cirka sju timmar att spela igenom allt och då hade jag samlat på mig 81% av alla hemligheter. Musiken i spelet är bra, men jag saknar de fantastiska låtarna som finns i tidigare Castlevania-spel. Spelet är ett av de snyggare spelen till 3DS, men det är lite väl trista och mörka miljöer emellanåt, fast det är nog rätt svårt att komma undan sådana miljöer när det gäller att jaga vampyrer i ett stort slott. Jag rekommenderar spelet till de som är intresserad av handlingen i Lords of Shadow, då Mirror of Fate förklarar en del saker som förmodligen kommer vara med i Lords of Shadow 2, som kommer till hösten.
//Admin-Henric
Spelen Som Ingen Spelar: Desert Bus
Admin-Henric kommer emellanåt att skriva inlägg om spel som han tror ingen spelar. Det kan vara spel från förr i världen eller moderna spel som borde uppmärksammas lite mer. Första inlägget kommer från hans gamla blogg, “Spelen som ingen spelar”.
Jag har åkt buss rätt mycket i mitt liv, mest har det blivit bussen till skolan när jag var yngre. Bussen åkte mot skolan 07:00 varje morgon, ibland tidigare och ibland senare, vilket berodde på vilken chaufför som körde. Jag har däremot aldrig kört en buss, jag måste säga att jag är imponerad av busschaufförer. De kör bussen varje dag, samma turer om och om igen. Det skulle inte jag klara av.
Penn & Teller’s Smoke and Mirrors är ett outgivet spel till Sega CD. Spelet innehåller ett gäng minispel och ett äventyr- och plattformsspel med komikerparet Penn och Teller i huvudrollen. Minispelet Desert Bus finns med i Penn & Teller’s Smoke and Mirrors och det är Desert Bus jag har testat!
I Desert Bus tar du dig an rollen som en busschaufför som kör sträckan från Tucson, Arizona till Las Vegas. Du har inga passagerare med dig. Det är bara du och en lång väg med ingen utsikt alls, bara öken så långt ögat kan nå. Att köra denna bus till Las Vegas tar åtta timmar. När du kommer fram till Las Vegas får du en poäng och en förfrågan att köra tillbaks till Tucson. Du måste bestämma dig inom ett par sekunder, annars är spelet slut.
I många av dagens spel går det att fuska på ett eller annat sätt, för att göra spelet lättare. Ett bra fusk i Desert Bus vore att tejpa fast knappen för att gasa, då vägen till Las Vegas är bara en lång raksträcka. Det kommer dock inte fungera så bra. Bussen svänger hela tiden lite åt höger och om du åker av vägen måste du bli bogserad tillbaks till Tucson.
Filmen ovan visar en del gameplay från spelet. Fruktansvärt spännande spel!
Om du känner att vara en busschaufför vore spännande, men vill inte lägga ner tid och pengar på att skaffa busskörkort, testa Desert Bus. Ett mycket realistiskt spel. Vill du testa nu direkt? Klicka på länken nedan och du kan testa en java-version av spelet.
Nu finns spelet även som app till olika enheter, för iOS och för Android.
Nu hoppas jag bara att det kommer ett “Space Shuttle Game”. Flyg till månen tur och retur, i realtid. Det spelet skulle kunna bli en riktig höjdare.
//Admin-Henric
RECENSION: Paper Mario: Sticker Star (3DS)
Yes! Äntligen ett nytt Paper Mario, som jag har längtat efter detta och till Nintendo 3DS, kan det bli bättre? Paper Mario: Sticker Star är det fjärde spelet i denna spelserie där det senaste, Super Paper Mario kom till Nintendo Wii hösten 2007, och som tidigare är det Intelligent Systems som står bakom utvecklingen. Jag har alltid gillat Paper Mario-serien, fast jag gillar Paper Mario: The Thousand Year Door till Gamecube allra bäst. Ett fantastiskt spel enligt mig.
Paper Mario: Sticker Star börjar som de allra flesta spel där Mario har huvudrollen. Bowser hittar på något bus som ställer till det för Mario eller så kidnappar han prinsessan Peach. I det här spelet förstör Bowser den årliga “Sticker”-festen när han stjäl den speciella sticker-kometen som fallit från stjärnhimmelen. När han gör det, exploderar kometen i flera mindre bitar som flyger ut över Mushroom Kingdom.
Nu är det upp till Mario att samla ihop dessa bitar för att rädda världen och kanske få en puss av Peach.
Paper Mario har tidigare varit ett spel med inslag av rollspelselement där Mario kunde öka i nivå och bli starkare och bättre. De rollspelselementen är helt borta i Sticker Star, istället har Intelligent Systems valt att lägga in en ny spelmekanik. Här ska du samla klistermärken och det är med hjälp av dessa som du kan besegra fiender. Detta görs i turordningsbaserade strider där du väljer ett klistermärke för att göra en attack mot din motståndare.
Efter att du har gjort din attack är det din tur att försvara dig mot fienders attacker. Som i tidigare Paper Mario kan du göra extra skada om du tajmar in att trycka på A-knappen precis när attacken träffar.
Klistermärken hittar du överallt i svampriket. De finns uppsatta på husväggar, rör, stenar och buskar. Du kan även köpa märken från en affär om du har guldmynt att spendera.
Du kan även plocka upp klistermärken från fiender du besegrar och vissa stickers finns gömda bland olika block och andra klassiska Mario-saker. Klistermärken måste du bara samla. Har du inga klistermärken när du möter en Goomba, så är du körd!
I början av spelet kan du bara använda en sticker åt gången när du slåss mot fiender, men efter ett par timmar in i spelet får du tillgång till en enarmad bandit. Där du kan spendera guldmynt för att, med lite tur, få möjligheten till att använda två eller tre klistermärken under en och samma omgång.
Det finns ett stort antal lite mer speciella klistermärken, utöver de vanliga. Intelligent System har valt att kalla dessa klistermärken för “Things” och det stämmer mycket bra. För dessa klistermärken föreställer verkligen saker, till exempel en sax, fläkt, trumpet etc.
Du kan använda de speciella klistermärkena för att lösa problem och pussel, men du kan även använda dem när du tampas med fiender. Saxen brukar slakta det mesta med några enkla hugg!
Paper Mario: Sticker Star kan vara oerhört frustrerande emellanåt. Många gånger har jag ingen som helst aning om var det är tänkt att jag ska gå för att komma vidare i spelet. När jag väl kommer vidare så visar det sig att jag skulle haft med mig ett speciellt klistermärke för att öppna en hemlig gång. Då är det bara att återbesöka gamla banor för leta upp märken. Jag måste erkänna att jag letat upp guider på Internet för att komma vidare i spelet, då jag blev otroligt uttråkad av springa runt på banorna och leta efter någon sticker som jag behövde.
Paper Mario: Sticker Star har den, nu mera klassiska, “Paper Mario”-humorn och kan vara charmigt med glimten i ögat. Men spelets stridssystem känns inte speciellt underhållande. Jag tror det helt enkelt beror på att jag hade förhoppningar på att spelet skulle vara lika fantastiskt som Paper Mario: The Thousand Year Door, men Sticker Star lever tyvärr inte upp till de förhoppningarna. Det kanske är en orättvis jämförelse, men jag ville verkligen att spelet skulle vara fantastiskt.
//Admin-Henric
Admin-Henric: Nintendonördens tankar kring Wii U
Hedlund frågade mig om jag kunde skriva ner mina tankar och förhoppningar om Nintendo Wii U inför att lanseringen av konsolen närmar sig. Du som läser detta, bör veta, att jag är en riktig Nintendo-fantast. Jag har ett mindre museum i min lägenhet med prylar och konsoler från Nintendo.
Jag har mer eller mindre alltid haft Nintendo i mitt liv. Julen 1986, var jag ett år gammal och min morfar fick en Nintendo Entertainment System av min mormor. Han förstod sig aldrig på TV-spelet, så det slutade med att jag och mina bröder fick konsolen några månader senare. Som du säkert förstår, var jag för liten för att kunna spela på NES:en då. Om jag ska vara helt ärlig, så kommer jag inte ihåg när jag testade tv-spel för första gången i mitt liv, men jag har många minnen från min barndom när jag och mina bröder spelade på NES, SNES och Gameboy.
Jag har tidigare sett fram emot nya konsoler från Nintendo, men idag är jag inte lika förväntansfull. Jag är mer orolig över hur det ska gå för Nintendo i den kommande spelgenerationen. Kommer online-satsningen vara tillräckligt bra? Har de ett starkt stöd hos tredjepartsutvecklare? Hur kommer hårdvaran i konsolen att kunna konkurrera med nästa generation av Xbox och Playstation? och är handkontrollen bara en gimmick?
Det med en skärm på handkontrollen har Nintendo försökt med tidigare, till deras konsol Gamecube. Där var det möjligt, i ett antal spel, att koppla in en eller flera Gameboy Advance enheter och använda som handkontroll. Jag kommer ihåg ett par spelsessioner med vänner, där vi spelade The Legend of Zelda: Four Swords Adventures till Gamecube. Riktigt roligt spel, om alla tillbehör med kablar och GBA-enheter fanns tillgängligt.
Jag kan tänka mig att spelutvecklare hittar nya och intressanta spelmoment med den här sortens handkontroll framöver, men de spel som släpps i samband med lanseringen av Wii U imponerar inte på mig. Det mesta är gammal skåpmat som har fått lite nya funktioner i och med handkontrollen. Det enda riktiga spelet jag ser fram emot, inom en snar framtid, är Bayonetta 2.
Jag tyckte att första Bayonetta var ett helt fantastiskt spel. Jag spelade verkligen sönder det spelet och längtar efter att få spela sönder uppföljaren. Men självklart vill jag se ett nytt Zelda, Super Smash Bros, Metroid eller varför inte ett nytt Advance Wars. Där borde möjligheterna med denna typ av handkontroll vara många. Det jag hoppas på mest är att Nintendo kommer utveckla nya spel, som har samma magi som deras klassiska spelserier.
Något jag tycker är intressant, är att Nintendo med Wii ville få att vem som helst skulle kunna plocka upp en Wii-handkontroll och spela, utan att bli rädd för diverse knappar, styrspakar och styrkors. Jag har svårt att se att de kommer lyckats med samma sak med Wii U kontrollen. Mina föräldrar kommer till exempel bli livrädd för handkontrollen, och de spelade Wii rätt mycket en gång i tiden.
Nu ska jag försöka damma av mina gamla Wii-kontroller, då jag har bokat in en spelkväll med mina vänner nästa fredag. Jag tror det kan bli en rolig kväll med Nintendoland som följer med premiumpaketet för Wii U, sedan återstår det att se hur ofta jag spelar spelet efter det. Jag kommer även att köpa New Super Mario Brothers U, vilket lär skapa kaos och skratt!
//Admin-Henric
Admin-Henric heter egentligen Henric Sjöholm och är den som ser till att podcasten hamnar där den ska och att hemsidan ser ut och fungerar som vi vill. Du kan läsa mer om honom här.