Mats spelar: Far Sky

far sky top

Minecraft under vattnet. Det var min, och av kommentarerna på Steam-forumet att döma alla andras första tanke när jag startade Far Sky, ett spel om att överleva under vattnet efter att din ubåt går sönder.

Premissen är enkel: Du har begränsat med luft och måste ta dig till en närliggande undervattensbas för att se om du kan hitta utrustning och förnödenheter. Du måste hitta de nio ubåtsbitarna, och när du gjort det kan du återvända till ytan. Eftersom din dykardräkt är gjord för att klara trycket på flera hundra meters djup, är den för tung för att simma upp med, så du måste ha ubåten för att undfly djupet. Och varje gång du lämnar basen måste du hålla koll på luften så att du inte drunknar.

I din väg står hajar, barracudor och jättebläckfiskar. Samt förstås svält och kvävning. Om du går för djupt, krossas du av trycket efter en liten stund. För att inte svälta måste du jaga fisk eller odla grönsaker i basen. Det senare tar tid, men är betydligt säkrare än att skjuta fisk med harpungeväret, eftersom blodet drar till sig rovfiskar som inte tvekar att anfalla dig när de inser att du redan snott den gratislunch de trodde sig vädra. Allt detta skildrat i procedurgenererad grafik, som med hjälp av lite smarta ljuseffekter, som solljus som blir svagare ju djupare du går, resulterar i ett spel som stundtals är förvånansvärt vackert.

far sky whale

Det finns egentligen två sätt att spela Far Sky på: Antingen letar du reda på ubåtsdelarna direkt, även om du först måste hitta lite mineraler som koppar och mangan (!) att uppgradera din dykardräkt med. Det går att klara spelets rudimentära kampanj på någon timme eller två om man verkligen vill. Därefter låser du upp sandlådeläget, vilket i praktiken ÄR Minecraft under vattnet.
Sätt två är att ta det lugnt, samla resurser, utforska övergivna undervattensbaser och skeppsvrak och kartlägga den procedurgenererade bergsryggen.

Jag valde förstås det senare, mest eftersom det är ett spel som verkligen fångar den klaustrofobiska, otrygga känslan av att vandra omkring på havsbotten, långt ifrån solljus och värme. Jag njuter av att utforska raviner i jakt på guldådror, eller att reparera förfallna baser så att jag kan få luft och utforska dem i lugn och ro. Jag flyr i panik från jättebläckfiskar som blir sura när jag snor deras kristaller, jagar hajar och rider på valar. Och jag tycker nog att det är lite kusligt att utforska en övergiven bas, som jag precis lyckats reparera och pumpa ut vattnet ur. Spelet fångar perfekt känslan av att befinna sig under vatten, och skapar sig därmed en liten sub-nisch i sub-genren. Det är helt enkelt mysigt att bo på havsbotten i ett par timmar och jag har alltid älskat spel som låter mig samla och utforska så länge jag vill och orkar.

far sky base

Enda nackdelen med Far Sky (det är svårt inte skriva Far Cry istället, fingrarna har en egen vilja ibland) är egentligen att det inte blir mer än så. Kampanjen är intressant, men kort och när du klarat den erbjuder sandlådeläget egentligen inte något nytt. Jag har haft en mysig helg med Far Sky, men jag tror inte att det här blir något långtidsförhållande. Utvecklaren säger att spelet är färdigt, och planerar inga tillägg eller expansioner, vilket är lite synd. Det har dock den komiska effekten att de som vanligen gnäller på forumet om att ett spel släppts som Early Access och inte är färdigt, nu gnäller över att spelet är färdigt och inte kommer att få fler uppdateringar…

För €15 på Steam är det här ändå ett spel du bör uppleva om du vill ha en originell, stämningsfull och vacker sandlåda att utforska. Håll ett öga på luftmätaren bara!

RECENSION: Diablo III: Reaper of Souls – Ultimate Evil Edition

Diablo 3 Förra året fick jag chansen att testa Diablo 3 till Xbox 360, vilket jag gillade skarpt, men inte som en ersättare av PC- eller Mac-versionen av spelet. Nu har det dock nästan gått ett år sedan jag spelade på min munk Ivon, kommer den nya versionen av Diablo 3 förbättra hans speltid? I Diablo 3: Reaper of Souls – Ultimate Evil Edition får du originalspelet, expansionen ”Reaper of Souls” samt lite annat bonusinnehåll som bara finns till konsolversionerna. Till Playstation 4 har Blizzard även slängt med fiender från Last of Us och skapat en utrustning som hämtar inspiration från Shadow Of The Coloussus. ps4 Ett bekymmer jag hade innan jag började spela Ultimate Edition var om jag nu blev tvungen att börja om från början, men icke! Genom att synka mitt Xbox Live-konto och PSN-konto till Battle.net, kunde jag exportera min sparfil från Xbox 360 och importera den till Playstation 4 utan några som helst problem. Det gillar jag! d3 Spelet ser riktigt bra ut i 1080 p och 60 fps. Jag har ännu inte märkt av någon sämre bilduppdatering när det är massor med saker på bildskärmen. Däremot när jag kör med PS Vita, via remote play, är det inte lika bra bilduppdatering. Fast, det kanske inte är så konstigt, då spelet är nog inte tänkt i första hand att spelas på Vita. Utan jag ser det mer som en cool feature. Kontrollen är inte helt perfekt på Vitan, vilket kan vara irriterande. Till exempel hamnar R2 och R3 på touch-ytan på baksidan av konsolen. Om TV-apparaten är upptagen av annat och jag känner ett behov av att dräpa lite demoner, då kan jag tänka mig att köra med Vitan.  vita Jag har testat att spela med två polare, varav en var hemma hos mig och den andra anslöt vårt spel via PSN. Det fungerade klockrent. Att Blizzard sedan har lagt till individuell loot är ett plus också. I föregående version av Diablo 3 så fick alla (som spelade på samma konsol) slåss om looten. Nu fördelas vapnen och utrustningen runt till alla spelare. Men, det är lite drygt när alla vill byta ut vapen och utrustning, samt ändra skills. Det är endast en spelare i taget som kan göra detta, vilket kan ta en stund (fast bara när det är lokalt multiplayer). Det finns dock en genväg genom att använda styrkorset om man vill ta på sig något av de föremål som  man senast plockade upp. skills Det är lite synd att bara någon vecka efter att Diablo 3: Reaper of Souls – Ultimate Evil Edition släpps till konsoler, så släpper Blizzard patch 2.1.0 till PC-versionen. Där spelare ges möjligheten att köra ”Seasons” och mycket annat skoj. Jag är lite osäker på när denna patch kommer till konsolversionen, men jag hoppas att den kommer snart. För jag kan helt klart tänka mig att fortsätta spela på min munk och dräpa demoner på PS4, men just nu lockar PC- eller Mac-versionen mer med allt nytt innehåll där! //Admin-Henric

SUSHI SEAL OF APPROVAL & DUPO recenserar: The Croods & Epic!

Vanne Dupo

Helluuuu peepnerds!
Jag, Vanne Dupo, har fått nöjet att recensera två animerade rullar på blu-ray OCH glädjen att presentera SUSHISÄLEN!! Enjoy!


[THE CROODS]
Från DreamWorks animation, ett hilarious familjeäventyr med Nicolas Cage i spetsen (engelska röster). Trots Nic Cages urusla skådespeleri gör han sig perfekt i denna film. Hans röst och sättet han uttrycker vissa saker på sätter verkligen pricken över i:t. The Croods består av flera karaktärer men enbart tre karaktärer i fokus, det gör denna film intim och mysig samtidigt som man får bekanta sig med var och en.

I denna komiska familjeäventyr får man följa världens första familj som går genom deras livs resa när grottan som alltid har skyddat dem från fara förstörs i jordskred. Världen håller på att gå under och grottan krossas, familjens extrema försiktighet har gjort att de aldrig har utsatts för det okända utanför. Dottern Eep, (voice:ad av den vackra Emma stone) har alltid varit nyfiken på världen och vad den har att erbjuda, något pappan Grug (Nic Cage) inte alls tycker om. Grugs sätt att försäkra familjens överlevnad har alltid varit genom brölande och uppvisande av muskelmassa. Mottot familjen alltid har levt efter är, ”Never NOT be afraid” – något som inte kommer till hands när de tvingas möta världens faror. Under tiden som de kämpar mot djur, naturkatastrofer och mera djur, stöter de på en kille vid namn Guy. Med alla sina innovativa ideér lyckas Guy (voice:ad av Ryan Reynolds) dra med sig familjen på äventyr och kämpa vidare.

När jag talar om denna film med folk så är det ofta splittrade tankar och idéer. Filmen i min mening, är underbar och vacker. Den porträtterar en stark ung kvinna som vill leva och utforska samtidigt som det handlar om en familjs kärlek till varandra. Låter lite corny och inte alls nytänkande men om ni gillade Shrek-rullarna vill jag rekommendera att ni kollar in denna film. Kul för kidsen men helt klart roligare för de vuxna! Antingen det eller så är jag extremt barnslig… heh.

Rösterna i denna film är få men de som hörs, Nicolas Cage, Emma Stone och Ryan Reynolds gör helt klart en värdig insats. Kan till och med vara Nicolas Cages bästa framträdande 😉

Men eh… så här starkt tycker jag om denna film. Brace yourselves! Här kommer den efterlängtade SUSHISÄLEN! Weeeeee! Yaaaaaay! Wowowowooooo! *applåder & jubel* (eller… va..? :D) All cred går till Ljudbalken Ivan – han är grym. Punkt slut.


[EPIC]
Om du är ute efter en lättsam variant av Sagan om Ringen och Avatar så är det Epic du ska kolla på. Jag personligen är en sucker för animerade filmer, är de estetiskt tilltalande (läs cute) och smarta storywise har man kammat hem min röst. Första gången jag såg denna film (har lyckats repeat:a denna till förbannelse nu också) blev jag mer eller mindre mindblown . Jag hade varken sett trailers eller förväntat mig något, jag hade med andra ord ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Denna film från Blue Sky Studios och Fox hade helt flugit mig förbi och vilken tur också! För den är helt klart värd att se!

Utan att spoila(!) följer här en liten lätt beskrivning av filmens handling. Long lost dotter Mary Katherine (voice:ad av Amanda Seyfried) blir tvungen att bo med sin neurotiska vetenskapsman till pappa efter att modern har gått bort. Pappan som har varit frånvarande under hela hennes uppväxt hade ägnat all sin tid till att bevisa sin teori om en liten men högt utvecklad civilisation i skogen.

Djupt inne bland träden och löven regerar skogens drottning, Tara som är voice:ad av Beyoncé Knowels. Tillsammans med sina Leafmen vårdar hon om skogen och skyddar den från rötan som styrs av kungen Mandrake som voice:as av den grymma skådespelaren Christoph Waltz (syns i bl.a. Inglorious Basterds). Drottningen Tara ska precis lämna över tronen till en arvinge som hon väljer ut under en ceremoni, just då attackeras hon av Mandrake och hans följeslagare. Samtidigt på en annan plats sker det ett gräl mellan pappan och Mary Katherine om pappans arbete. Förbannad och besviken försvinner Mary Katherine in i skogen där hon (Oooh ooh!) träffar på drottningen Tara. (No one saw that coming?! :O)

Här tar filmen sin start och som åskådare får man följa Mary Katherine in i den outforskade civilisationens värld. Karaktärerna är smarta, det är mycket humor och man får känna samma storslagenhet i actionscenerna som man gjorde i sagan om ringen (om man nu kände sig lika stark och grym som vem som helst i ringenrullarna). Vad som gör att jag älskar denna film är variationen i karaktärerna, allt från supersöta blommor, bin, sniglar, till äckliga larver (bleh!), sketstora möss, rådjur och sega stompers 😉 Inte nog med att filmen är bra (enligt min mening), den är också extremt vacker att titta på. Detaljerna är så välgjorda och invecklade, man skulle kunna pausa filmen när som och man har en jättefin bakgrund.

Bägge dessa filmer är helt klart värda att se, de är smarta och riktar sin humor till barnen men samtidigt de vuxna också (på så sätt kan även de med bristande fantasi njuta av den ;)). Den är minime-approved och lätt en sushisäl på The Croods!

\(^o^)/ – Vanne Dupo

RECENSION: Diablo 3 (Xbox 360)

Admin-HenricInnan jag tar och gör min recension av Wonderful 101 tänkte jag bidra med mina intryck av Diablo 3 till konsol.

diablo-iii_Xbox360_cover

Jag har spelat Diablo 3 till PC en hel del. Min huvudkaraktär, Estelle (Demon Hunter), är Paragon 31. Paragon är något som ens karaktär ökar i nivå efter att man har nått maxlevel 60. Jag kommer inte gå igenom exakt vad Paragon innebär, men om du är intresserad kan du läsa mer om det här.

Mesta av tiden i spelet har gått åt till att öka i Paragon och samla guld, för att därefter köpa eller sälja bra föremål och vapen på aktionshuset. Jag blev dock hyfsat less på spelet och har inte spelat något mer sedan jag nådde Paragon 31. 

paragon 1Nu har jag dock fått chansen till att spela Diablo 3 till Xbox 360. Jag och några kompisar spelade tillsammans hemma hos mig i min soffa. Mina kompisar har spelat lika mycket Diablo 3 till PC som jag och vi alla är lika imponerad över konsolversionen. Den stora frågan vi alla hade var “Hur fungerar spelet med handkontroll?” och svaret är att spelet fungerar klockrent med handkontroll. Jag själv hade velat ha möjligheten till att spela PC-versionen med handkontroll, men det går tyvärr inte.

4-spelareMed högra styrspaken kan du hoppa undan för att undvika jobbiga slag från fiender. Mycket smidigt att använda på bossar, till exempel The Butcher. 

Det vi alla störde oss på är när någon ska ändra sina attacker, magier, utrustning och färdigheter. Vid lokalt spel pausas spelet medan spelaren göra sina ändringar och när fyra spelare får nya egenskaper samtidigt vill göra ändringar kan det ta en stund innan spelet fortsätter.

menyFast detta moment kunde ändå vara kul, för vi kunde diskutera utrustningen och vilka attacker man borde använda.

legendaries

En annan mycket rolig sak med konsolversionen, man hittar mängder med legendariska föremål! Loot-systemet fungerar bra mycket bättre än PC-versionen och i konsolversionen finns inte aktionshuset. Det gillar jag verkligen!

Jag tycker att Diablo 3 till konsol är riktigt bra och kan verkligen rekommendera spelet till de som funderar om det är värt att spela. Speciellt skoj är det tillsammans med vänner! Har du däremot lagt ner ett hundratal timmar på PC-versionen kan konsolversionen vara mindre intressant. Speciellt i och med expansionen som kommer och att aktionshuset ska bort och loot-systemet ska förbättras.

Jag lär dock slöspela Diablo 3 på Xbox 360 framöver, men jag kommer skaffa expansionen till PC. Det beror helt och hållet på att jag har lagt ner så pass mycket tid på min Estelle.

//Admin-Henric

RECENSION: Rayman: Legends (Nintendo Wii U)

Admin-HenricDet är härliga tider för oss som har en Nintendo Wii U, det har äntligen börjat komma spel som är riktigt bra! Jag kommer framöver testa fler spel till konsolen, men först ut är Rayman: Legends som jag har fått chansen att spela. Du kan höra Tove Bengtssons recension av 360-versionen i EP39 av podcasten.

Rayman LegendsSka jag vara helt ärlig spelade jag aldrig Rayman: Origins. Jag har dock testat några banor hos mina brorsöner som har spelet, men jag har aldrig haft det i min spelsamling. Med andra ord kan jag inte göra någon jämförelse mellan Origins och Legends. Jag har nog inte spelat Rayman tidigare heller för den delen om jag tänker efter. Super Mario har varit min kompis vad det gäller plattformsspel!

Mario-Luigi Jag måste börja min recension av Legends med att säga att det här är verkligen ett spel värt att spela på Wii U. Jag har spelat det tillsammans med min flickvän där hon har använt Wii U-kontrollen och jag har använt en vanlig Wii-kontroll. Min flickvän är inte lika spelnördig som mig, utan hennes relation till spel är mer eller mindre mobilspel. Hon tycker att det är svårt att spela med handkontroll och att få någon ordning på figuren som rör sig på tv:n, men med Wii U-kontrollen kunde hon spela som flugan Murphy och vi tillsammans kunde lösa problem och pussel för att klara av banorna.

Murphy

Spelaren som är Murphy kan alltså klicka, dra och flytta saker på Wii U-skärmen och på det viset hjälpa de andra spelarna. Se följande trailer för att se hur det fungerar:

Jag som spelade som Rayman (eller som någon av de andra karaktärerna) kunde njuta av en perfekt kontroll och ett härligt plattformsäventyr. Många av banorna är riktigt häftiga, där de är båda fantasifulla och nytänkande. Bra mycket mer än vad New Super Mario Bros. U är.

Rayman-LegendsJag har även testat att spela själv med Wii U-kontrollen och på vissa banor är det bara möjligt att spela som Murphy och hjälpa en AI-spelare att ta sig fram på banan. Detta kunde emellanåt vara frustrerande, då AI-spelaren ibland tar konstiga beslut och hoppar in i en säker död. Att vara minst två spelare är att föredra på dessa banor, där den ena spelaren tar sig an rollen som Murphy.

Teensies

På varje bana finns det ett antal “Teensies” som du kan hitta och rädda. Ju fler Teensies du samlar, desto fler banor och karaktärer låser du upp. Totalt ska det finnas 700 Teensies. I detta nu har jag samlat ihop runt 300 stycken. Det går även att få tag i en slags skraplott, där du kan skrapa fram banor från Rayman: Origins eller andra “vinster”.

 

 

På det stora hela gillar jag Rayman: Legends. Det är ett roligt och underhållande spel som jag kan rekommendera till alla som har en Wii U. Grafikstilen är fin och glad. Musiken är bra och varierande, speciellt bra är låtarna till de musikbanor som världarna avslutas med.

Jag vill bara lägga in ett filmklipp på en av mina favoritbanor i spelet “Lucha Libre Get Away”. Lyssna bara på killen som börjar jaga efter spelaren.

“Olé!!”

Jag sätter en Norrlandssäl på det här spelet, köp!!

Nästa spel jag kommer spela på Wii U är Wonderful 101!

//Admin-Henric

RECENSION: Disney’s Djungelboken (Blu-Ray)

Vanne DupoVi alla har nog någon gång under vår uppväxt suttit kurade ihop med familjen framför tv:n och glott på en Disney-film… eller i mitt fall, 5 cm från tv:n med samma Disney-rulle på repeat tills det att pappa skrek på en att “Snälla! Kan du åtminstone se på något annat?!”

Jag har fått glädjen att recensera en Disney-klassiker på blu-ray, Djungelboken, som släpptes för första gången 1967. Trots att filmen snart är 50 år gammal och novellsamlingen som Djungelboken är baserad på är över 100 år, kan man inte undgå att le när introscenen spelas och Bagheeras berättarröst (av Gösta Prüzelius) träder fram. För mig är det en fröjd att få återigen bekanta mig med en film som jag som barn repeat:ade till pappas förbannelse. Jag har oftast alltid haft härligt barnsliga minnen till Disney-filmer och detsamma gäller då även denna. Djungelbokens story har knappast gått förbi obemärkt men om den mot all förmodan har gjort det för just dig så ska jag spoila den lite för den som inte vet eller minns. 😉

Utspelar sig djupt i Indiens djungel där en svart panther vid namn Bagheera hittar en liten pojke som ligger övergiven i en korg. Bagheera beslutar sig för att rädda pojken och tar honom till en vargfamilj som precis fått sig en kull. Barnet får stanna hos vargfamiljen och får namnet Mowgli, 10 år senare av fridfullt djungelliv blir det avbrutet av djungelns mest fruktade djur och fiende, tigern Shere Khan. Med rädslan för att Mowgli faller offer för Shere Khan har hans familj och vänner beslutat sig för att det blir bäst för Mowgli om han växte upp i en människoby. Där börjar äventyret och Mowgli får träffa på alla möjliga karaktärer och situationer.

Filmen är som man minns den, härlig och lika inbjudande till att sjunga med trots obefintliga kunskaper till sång. Det finns något charmigt med de gamla Disney-filmerna där animationen flyter fritt och inte är oförlåtande som dagens animerade filmer. Skillnaderna från nu och då är att man slipper blåsa i kassetten för att få den att fungera samt att i denna utgåva får man med lite extramaterial. I extramaterialet får man ett alternativt slut, en tur genom Disneys “animal kingdom”, bonus från dvd-utgåvan, intervjuer med barnen till Walt Disney’s närmsta kollegor osv.

Djungelboken är som sagt en Disney-klassiker och alltid värd en plats i hyllan hemma för den som gillar Disney. Det är för mig inte formatet som filmen kommer i som är det väsentliga, utan det är innehållet och denna innehåller en liten 7-årig asiat som sjunger med Baloo och Kung Louie 5 cm ifrån tv:n 🙂

– Vanne Dupo \(^o^)/

RECENSION: Steamworld Dig – A Fistful of Dirt (3DS)

Admin-HenricJag har fått chansen till att testa och recensera spelet Steamworld Dig som kommer till Nintendo 3DS den 7 augusti i Nintendo E-shop. Spelet är utvecklat av Image & Form som tidigare har släppt strategispelet Anthill (App store & Google Play).

I Steamworld Dig tar du dig an rollen som roboten Rusty, som reser till den lilla staden Tumbleweed. Rusty har fått information om att han har blivit den nya ägaren av gruvan i staden och han vill ta reda på varför.

I gruvan kommer du att spendera mest tid av spelet. Du ska helt enkelt gräva och hitta värdefulla mineraler så som silver, guld och diamanter. Mineralerna säljer du därefter till Dorothy uppe i Tumbleweed och för pengarna du tjänar kan du köpa bättre verktyg och föremål till Rusty. Till exempel en bättre hacka som gör att det går snabbare att gräva i gruvan. Du får en notis om vad du ska göra när du börjar gräva i gruvan, för väl där nere finns det trevliga uppgraderingar som gör att Rusty kan ta sig ännu längre ner och förhoppningsvis hitta gruvans hjärta.

Steamworld Dig påminner väldigt mycket om indiespelet Miner Dig Deep som kom till Xbox 360 i början av 2009, men jag tycker att Steamworld Dig har mer action och plattforms- och pusselelement än Miner Dig Deep. Spelet ser riktigt bra ut och stadsborna i Tumbleweed är rätt charmiga.

Jag måste säga att jag gillar musiken i spelet. Lyssna bara på låten som spelas i denna trailer.

Den får mig att tänka på tonerna från Metroid Prime till Gamecube, fantastiskt!

Det kanske är något som inte står helt rätt till med mig, men jag gillar verkligen denna typ av spel. Att få gräva, hitta värdefulla mineraler, köpa uppgraderingar och utforska en gruva tycker jag är riktigt kul. Spelet är dock relativt kort. Jag lyckades ta mig till slutet på cirka fyra timmar, men jag kommer garanterat spela några fler timmar för att göra Rusty till en perfekta gruvarbetaren!

//Admin-Henric

Recension: Naruto Shippuden Ultimate Ninja Storm 3

Naruto Shippuden Ultimate Ninja Storm 3

Jag har spelat det nya Naruto-spelet den senaste veckan och det är ingen lätt sak att försöka sammanfatta vad Naruto handlar om. Jag själv har läst mangan och sett animen sedan över 10 år tillbaka. Jag minns att jag fick tips om animen från en kompis under tiden som jag gick i gymnasiet, men jag gör ett försök att göra en mycket kort sammanfattning om vad Naruto är för något.

kyuubi
Demonräven, Kyuubi, attackerar Konaha

Naruto är en ninja som har en demon inom sig som kallas för “Nine-tailed demon fox”. Den här demonen har påverkat Naruto väldigt mycket, då alla i byn Konoha, var mer eller mindre rädda för Naruto. Byborna trodde helt enkelt att Naruto var själva demonen som hade attackerat Konoha en gång i tiden. Detta medförde att Naruto kände sig utanför och ensam, men för att få uppmärksamhet ställde han till med alla möjliga hyss och bus.

Naruto lyckats till slut hitta en vän genom rivalen Sasuke och med målet att bli Hokage, byns ledare, så blir Naruto starkare och bättre.

naruto_vs_pain
Naruto vs Pain

Spelets story tar vid efter att Naruto besegrat Pain och det nu hägrar ett krig i ninja-världen. Det är värt att nämna att spelet inte följer exakt hur mangan och animen utspelar sig. Utan här bjuds det på en mer alternativ syn på det fjärde stora ninjakriget. Några delar i storyn är riktigt kraftfulla och känslosama, som var nära att få mig att fälla några tårar. Och då har jag ändå redan läst och sett allt i mangan/animen som går att se hittills. Naruto är en pågående manga/anime och det är långt kvar innan allt är slut.

Jag har spelat rätt många Naruto-spel hittills. Jag importerade Naruto: Clash of Ninja 2 från Japan till min Gamecube och kontrollerna i det spelet var rätt enkelt. En knapp för att blockera, en för att attackera och göra kombinationer, en för att använda specialattacker (chakra-attacker) och en för att slänga iväg kastvapen mot motståndaren.

Den här typen av kontroll har levt sig kvar i alla andra Naruto-spel, åtminstone de jag har kört och den får mig att tänka på kontrollen i Super Smash Bros. Melee, men att den saknar djupet som ändå finns i Smash Bros.

Ett nytt system introduceras i Ultimate Ninja Storm 3, som inte har varit med i spelserien tidigare. Där du, efter varje strid, samlar poäng till två olika kategorier, Legend och Hero. Genom att öka i rank i dessa kategorier får du tillgång till att använda fler föremål/vapen/powerups som du sköter via styrkorset.

Då och då i story-läget kan du välja svårighetsgrad på nästa strid, antingen Legend (svårare) eller Hero (lättare). Jag valde alltid att köra på Legend och det var aldrig speciellt svårt. Jag använde dessutom aldrig någon powerup under spelets gång, så Hero/Legend-systemet tillförde inte mig något.

Naruto vs Killer Bee
Naruto vs Killer Bee

Jag är lite imponerad över att spelet ser, näst intill, exakt ut som animen, men jag saknar musiken från animen. Spelet lider tyvärr av fruktansvärt många quick-time-events. Särskilt under minnesvärda strider från animen, där det kan bli en jäkligt cool filmsekvens, men du missar halva sekvensen på grund av att du ska knappa in diverse knappar, snurra på styrspaken eller hamra sönder B-knappen. Jag är så less på quick-time-events!

Något som jag gillar skarpt med spelet är att varenda röstskådespelare är med, och om jag har förstått allt rätt ska även de engelska motparterna vara med i spelet. Jag har däremot aldrig sett Naruto på engelska och kan inte tänka mig att köra ett Naruto-spel om det inte är på japanska.

Jag tror nästan att varenda karaktär som varit med i mangan/animen är spelbar i spelet. Det är ju ändå 80 stycken med i spelet!

karaktärer


Naruto-online

När du har kört igenom story-läget kan du samla massor med saker, bland annat titlar och kort, genom att genomföra olika sidouppdrag. Jag måste erkänna att jag spelade inte något mer efter story-läget, som är cirka 10 timmar långt. Eller så kan du testa det obalanserade multiplayer-läget. Jag väljer dock andra fightingspel med ett balanserat multiplayer-läge före Ultimate Ninja Storm 3.

På det stora hela håller Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm 3 en hög klass och är ett spel som ger mycket “fan service”.

RECENSION: Castlevania: Lords of Shadow – Mirror of Fate (3DS)

Castlevania: Lords of Shadow - Mirror of Fate

Jag har fått spela det nya Castlevania-spelet till Nintendo 3DS, som är en direkt uppföljare till Castlevania: Lords of Shadow. Spelet ska utspela sig 25 år efter händelserna i Lords of Shadow och handlingen i spelet är mer eller mindre om hämnd! 

Simon Belmont, en av de fyra olika karaktärerna, vill hämnas den hemska död hans föräldrar, Trevor och Sypha Belmont, fick lida utav Draculas armé. Han tar sin händiga piska och rör sig mot Draculas slott, där han möter på motstånd i form av spöken, skelett och andra döda ting och varelser. Simon lyckas till slut med att möta Dracula och får lära sig den fasansfulla sanning som har drabbats hans familj!

Mirror of Fate är utvecklat av de spanska MercurySteam och är ett slags 2D/3D plattformsspel. Kontrollen är relativt enkel i spelet. Du kan attackera med piskan antingen genom snabba och svagare slag (x-knappen) eller långsammare, men hårdare slag (y-knappen). Det finns ett gäng olika kombinationer av slag du kan göra, som fick mig att tänka spel som Bayonetta, God of War och Devil May Cry. Där genom olika combos så flyger fienderna upp i luften och det går att mata på med massor slag och få fienderna att dö illa kvickt. L-knappen används för att blockera slag eller hoppa undan från smärta. Beroende på vilken karaktär som du spelar som kan du använda olika magier och vapen.
UtrustningSimon Belmont har till exempel den klassiska kastyxan och flaskor med heligt vatten som han kan slänga iväg på  monster. Du styr karaktären med styrspaken, medan styrkorset används för att välja vapen och magier.

 

 

SkillsNär du dräper fiender får du erfarenhetspoäng som gör att du kan lära dig fler attacker och kombinationer. Jag själv använde aldrig riktigt dessa nya attacker, utan försökte bara komma förbi fiender så fort som möjligt då fienderna var tråkiga och tog lång tid att slakta, med eller utan häftiga attacker.

Förutom att piska sönder allt och alla, så kommer du stöta på en hel del plattformande. Du kommer få klättra upp för väggar, använda piskan för att svinga mellan ljuskronor och lösa en del pussel. Samt leta efter uppgraderingar som ger mer liv, magi och ammunition. Då och då stöter du på andra äventyrare som har försökt sig på att dräpa Dracula, men som misslyckades, däremot lyckades de alla skriva ett meddelande innan de dog. Jag hittade ett meddelande som fick mig att tänka på ett par rörmokare. 

Påskägg i Mirror of Fate

Något du ska göra dig beredd på när du spelar Mirror of Fate är att dö, kanske inte lika mycket som i Dark Souls dock. Jag skulle velat haft statistik på hur många gånger jag dog under de sju timmar det tog att klara ut spelet. Jag dog verkligen av allt möjligt. Allt ifrån att ha hoppat i fel riktning, bossar som slaktar mig eller fiender som har otroligt mycket liv och de slår ihjäl mig innan jag har gjort tillräckligt med skada på dem. Spelet sparar automatiskt ofta och du får börja på samma ställe där du dog, gäller även när du möter en boss.

Något som jag störde mig under spelets gång var de långa laddningstiderna med att gå från ett rum till ett annat. De är i klass med laddningstiderna på Skyrim. Jag vet inte om det beror på att jag har laddat hem spelet från Nintendo E-shop och inte haft spelet på en vanlig kassett. Onödigt långa laddningstider hur som helst!

Den stora frågan jag kan tänka mig fans till Castlevania-serien ställer sig är:

 “Är spelet lika bra som Symphony of the night eller andra ‘Metroidvania’-spel?”

Castlevania Symphony of the Night

Nja, inte direkt är mitt svar på den frågan. Mirror of Fate försöker sig på att vara ett “metroidvania”, men lyckats inte med det hela vägen. Visst, det finns en del utforskande för att hitta uppgraderingar som ger mer hälsa, ammunition och magi, men jag saknar möjligheten till att hitta vapen, ringar, utrustning som gör min karaktär starkare och bättre. Mirror of Fate är dessutom mycket linjärt, du vet hela tiden vart du ska och vad du ska göra. Följ bara den röda pricken så kommer det att ordna sig.

Spelet är ett helt okej plattformsäventyr, men som har några störande moment som gjorde mig irriterad. Det är dessutom rätt kort. Det tog mig cirka sju timmar att spela igenom allt och då hade jag samlat på mig 81% av alla hemligheter. Musiken i spelet är bra, men jag saknar de fantastiska låtarna som finns i tidigare Castlevania-spel. Spelet är ett av de snyggare spelen till 3DS, men det är lite väl trista och mörka miljöer emellanåt, fast det är nog rätt svårt att komma undan sådana miljöer när det gäller att jaga vampyrer i ett stort slott. Jag rekommenderar spelet till de som är intresserad av handlingen i Lords of Shadow, då Mirror of Fate förklarar en del saker som förmodligen kommer vara med i Lords of Shadow 2, som kommer till hösten. 

//Admin-Henric

RECENSION: Paper Mario: Sticker Star (3DS)

Paper Mario CoverYes! Äntligen ett nytt Paper Mario, som jag har längtat efter detta och till Nintendo 3DS, kan det bli bättre? Paper Mario: Sticker Star är det fjärde spelet i denna spelserie där det senaste, Super Paper Mario kom till Nintendo Wii hösten 2007, och som tidigare är det Intelligent Systems som står bakom utvecklingen. Jag har alltid gillat Paper Mario-serien, fast jag gillar Paper Mario: The Thousand Year Door till Gamecube allra bäst. Ett fantastiskt spel enligt mig.

Ett fantastiskt spel
Ett fantastiskt spel
Bowser förstör festen!
Bowser förstör festen!

Paper Mario: Sticker Star börjar som de allra flesta spel där Mario har huvudrollen. Bowser hittar på något bus som ställer till det för Mario eller så kidnappar han prinsessan Peach. I det här spelet förstör Bowser den årliga “Sticker”-festen när han stjäl den speciella sticker-kometen som fallit från stjärnhimmelen. När han gör det, exploderar kometen i flera mindre bitar som flyger ut över Mushroom Kingdom.
Nu är det upp till Mario att samla ihop dessa bitar för att rädda världen och kanske få en puss av Peach.

Paper Mario har tidigare varit ett spel med inslag av rollspelselement där Mario kunde öka i nivå och bli starkare och bättre. De rollspelselementen är helt borta i Sticker Star, istället har Intelligent Systems valt att lägga in en ny spelmekanik. Här ska du samla klistermärken och det är med hjälp av dessa som du kan besegra fiender. Detta görs i turordningsbaserade strider där du väljer ett klistermärke för att göra en attack mot din motståndare.

Stridssystemet i Paper Mario
Var noga med vilket klistermärke du väljer.

Efter att du har gjort din attack är det din tur att försvara dig mot fienders attacker. Som i tidigare Paper Mario kan du göra extra skada om du tajmar in att trycka på A-knappen precis när attacken träffar.
Klistermärken hittar du överallt i svampriket. De finns uppsatta på husväggar, rör, stenar och buskar. Du kan även köpa märken från en affär om du har guldmynt att spendera.

Affären för att köpa klistermärken
Affären för att köpa klistermärken är bra att besöka

Du kan även plocka upp klistermärken från fiender du besegrar och vissa stickers finns gömda bland olika block och andra klassiska Mario-saker. Klistermärken måste du bara samla. Har du inga klistermärken när du möter en Goomba, så är du körd!

Försök att få tre i rad, mellanölen ställer du ovanpå maskinen.

I början av spelet kan du bara använda en sticker åt gången när du slåss mot fiender, men efter ett par timmar in i spelet får du tillgång till en enarmad bandit. Där du kan spendera guldmynt för att, med lite tur, få möjligheten till att använda två eller tre klistermärken under en och samma omgång.

Det finns ett stort antal lite mer speciella klistermärken, utöver de vanliga. Intelligent System har valt att kalla dessa klistermärken för “Things” och det stämmer mycket bra. För dessa klistermärken föreställer verkligen saker, till exempel en sax, fläkt, trumpet etc.

En fläkt
Mario har hittat Fan.

Du kan använda de speciella klistermärkena för att lösa problem och pussel, men du kan även använda dem när du tampas med fiender. Saxen brukar slakta det mesta med några enkla hugg!

Paper Mario: Sticker Star kan vara oerhört frustrerande emellanåt. Många gånger har jag ingen som helst aning om var det är tänkt att jag ska gå för att komma vidare i spelet. När jag väl kommer vidare så visar det sig att jag skulle haft med mig ett speciellt klistermärke för att öppna en hemlig gång. Då är det bara att återbesöka gamla banor för leta upp märken. Jag måste erkänna att jag letat upp guider på Internet för att komma vidare i spelet, då jag blev otroligt uttråkad av springa runt på banorna och leta efter någon sticker som jag behövde.

Hur väcker man en sovande Wiggler?

Paper Mario: Sticker Star har den, nu mera klassiska, “Paper Mario”-humorn och kan vara charmigt med glimten i ögat. Men spelets stridssystem känns inte speciellt underhållande. Jag tror det helt enkelt beror på att jag hade förhoppningar på att spelet skulle vara lika fantastiskt som Paper Mario: The Thousand Year Door, men Sticker Star lever tyvärr inte upp till de förhoppningarna. Det kanske är  en orättvis jämförelse, men jag ville verkligen att spelet skulle vara fantastiskt.

//Admin-Henric